I juni tidigare i år fick EU-nämndens ordförande Carl Schlyter (MP) och Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Valter Mutt lämna sina uppdrag efter att de offentligt kritiserat regeringens värdlandsavtal med Nato och försäljningen av Vattenfalls brunkol. Nu har de tillsammans med två andra miljöpartistiska riksdagspolitiker slutat delta i Miljöpartiets samordning av riksdagsarbetet, för att i stället ordna egna möten. De fyra har tidigare skapat rubriker genom att rösta mot partilinjen om de nya asyllagarna, och högst på utbrytarnas agenda står motstånd mot frihandelsavtalet mellan Kanada och EU. Själva motiverar de sitt beteende med att de driver en politik närmare partilinjen än vad riksdagsgruppen gör.
Konflikten kommer vid en dålig tidpunkt för Miljöpartiet. Partiet har sedan det klev in i regeringen hösten 2014 behövt göra en rad svåra eftergifter. MP:s tidigare förluster angående bevarandet av Bromma flygplats och byggandet av Förbifart Stockholm bleknar i jämförelse med partiets senare väljarsvek: försäljning av Vattenfalls brunkol, striktare asyllagar och ett bevarande av kärnkraften.
Eftergifterna är det pris MP fått betala för att få sitta i regeringen. Partiledningen hade nog hoppats på att få ägna den andra halvan av mandatperioden åt att prata om sina miljösatsningar. Nu behöver den i stället hantera ett internt uppror.
Inte heller regeringens budget har inneburit något lyft för partiet. Företrädare upprepar att det är den största klimat- och miljöbudgeten någonsin, men merparten av satsningarna ligger efter valet då Sverige antagligen har en helt annan regering. Satsningarna kommer därför knappast bli av.
Man skulle kunna tro att utbrytargruppen skulle stå för en bättre politik. I stället har den valt att fokusera på ett bakåtsträvande frihandelsmotstånd. Ledamöterna har tidigare utmärkt sig i Nato-motstånd och en kritik mot Sveriges internationella insatser. Miljöpartiet är ett parti som är splittrat mellan en falang som strävar efter makt men inte åstadkommer något, och en som vill tillbaka till det MP som var emot handel och samarbete med andra länder. Det är inte konstigt att partiet tappar väljare.
För drygt två år sedan stod "bronsmatchen" högst på agendan för partiet. Det handlade om vilket parti som skulle bli Sveriges tredje största i valet 2014, Miljöpartiet eller Sverigedemokraterna. Minst 10 procent skulle partiet få var alla överens om, kanske till och med 15. Resultatet blev 6,9 och i dag ligger det strax över riksdagsgränsens 4 procent i opinionsmätningarna.
MP har två år på sig att visa att de kan åstadkomma något. En bra början skulle vara att överge sin verklighetsfrånvända miljöpolitik som bara handlar om signalpolitik. Partiet skulle må bra av att ta efter Centerpartiets politik som bygger på handel och innovation. Dödsstöten för skulle vara om MP i stället valde utbrytarnas linje med handelsmotstånd och en än mer företagsfientlig hållning.
Isak Trygg Kupersmidt