På en film syns Sverigedemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Oscar Sjöstedt prata om några tidigare kollegor från ett slakteri på Island. Till höga skratt berättar Sjöstedt att hans arbetskamrater var ett gäng tyska nazister som brukade roa sig med att sparka på döda djur som tappats på marken, som om de vore judar. Samtidigt som Sjöstedt berättar detta ställer han sig upp och yttrar orden “die Juden!" för att sedan måtta en spark i luften för att illustrera hur det brukade gå till.
Att Sjöstedt skrattar åt nazister som tycker om att sparka på döda djur och låtsas att de är judar gör inte honom till nazist. Inte heller uppgifterna om att han som ung var en del av den rasistiska skinhead-kulturen behöver betyda att han har samma värderingar i dag. Men Sjöstedts agerande ligger i linje med vad som kan förväntas av en antisemit som bestämt sig för att ägna sig åt parlamentarisk påverkan. Och det är illa nog.
SD försöker själva sätta bilden av att de gjort upp med sin grumliga bakgrund, och partiledaren Jimmie Åkesson driver utåt en nolltollerans-linje mot rasism som han gärna pratar högt om. Åkessons ord ringer dock falskt när det gång på gång uppdagas nya skandaler kring högt uppsatta medlemmar i partiet.
Den som tror att SD gjort sig av med antisemitismen behöver bara gå igenom partiets senaste riksdagsmotioner för att se sig motbevisad. I en motion från Anna Hagwall föreslås det att staten ska förändra presstödet i syfte att sprida ägandet av media. Hon påstår också att samma aktör kontrollerar 80 procent av all media. När Aftonbladet frågar om detta berättar Hagwall att hon är mycket bekymrad över Bonnier-familjens inflytande över svensk press som de enligt henne kontrollerar i princip helt. Hon fortsätter med att säga att ingen etnisk grupp borde få kontrollera mer än 5 procent av all media i Sverige.
Att Hagwall uttalar sig om just den judiska familjen Bonnier och refererar till deras etnicitet avslöjar vad hennes verklighetsbild är grundad i. Judar har under lång tid varit föremål för konspirationer och rycktesspridning. Idén om att de skulle kontrollera viktiga samhällsinstitutioner och media är vida spridd inom extremhögern. Myterna har ofta används ofta för att skapa misstro mot en folkgrupp som allt för ofta varit utsatt för trakasserier, förföljelse och till och med utrotning.
I partiledardebatten förra söndagen hade Åkesson med sig en lista över rasistiska uttalanden från de rödgröna. Han försöker på så sätt reducera antisemitismen inom SD till enskilda uttalanden. Även om rasism och antisemitism även förekommer i andra partier så gör det inte situationen i hans parti bättre. Det är också otänkbart att en riksdagsledamot från något annat parti skulle kunna sitta kvar efter att ha motionerat utifrån antisemitiska vanföreställningar.
Åkessons oförmåga att göra sig av med personer som uttalar sig antisemitiskt tyder på att Åkesson är en svag ledare, men framför allt visar det att den påstådda nolltoleransen enbart är en chimär.
Isak Trygg Kupersmidt