Förslaget att slå samman sex landsting i Svealand till en ny storregion innebär för skattebetalarna i höjning av landstingsskatten med 31 öre per intjänad 100-lapp. Om detta var den enda kostnaden och det var glasklart vad det finansierade, då kan det vara möjligt att hitta folkligt stöd för reformen. Fast så enkelt är det förstås inte.
Det kommer sannolikt att kosta mer än så. Bortom 31-öringen finns en tänkt skatteväxling, mellan kommuner och landsting för kollektivtrafikens finansiering. SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har räknat ut att detta handlar om 40 öre i snitt. Alltså höjs landstingsskatten med totalt 71 öre, i gengäld ska kommunerna sänka sin skatt med 40 öre. Skatteväxlingens del i detta påstås bli kostnadsneutral. Fast så enkelt är det förstås inte.
Om de där 40 örena i flyttad skatt är mer än kommunens kostnader för kollektivtrafiken, då tas det även resurser från andra kommunala verksamheter. Säg att det är tio av 40 öre som måste tas från annan verksamhet, då finns det två vägval. Antingen sparas på vård, skola och omsorg – eller så höjs skatten. Här lurar alltså ännu en möjlig skattehöjning.
Alla Sörmlandskommuner utom Nyköping förlorar dessutom intäkter från skatteutjämningen när regionen slås samman. Flen och Vingåker blir av med mest, nästan 24 skatteöre minus var. För Gnesta handlar det om elva öre minus, Trosa cirka tio och Oxelösund fyra, enligt landstinget och regionförbundets konsekvensbeskrivning. Kommuner tvingas välja mellan höjd kommunalskatt och fler besparingar. Notan växer.
Till råga på allt har de sex landstingen i Svealand varit olika bra på att sköta sin ekonomi. Är det rimligt att skattebetalarna i Sörmland tvingas kompensera för åratal av underskott i ett annat landsting? Ska landsting som redan har satt av skattepengar för den framtida pensionsskulden kompensera även för landstingsledningar som har struntat i det?
Det finns ingen absolut rättvisa här i livet. Vid stora förändringar är det dock klokt att försöka fördela notan på ett rimligt sätt. Staten driver på ombildningen. De egna verksamheterna ska harmoniseras med landstingens. Beställaren bör ta huvudsakligt kostnadsansvar. Nog går det att hävda att allt ändå är skattemedel och att skattebetalaren får punga ut hur det än görs. Samtidigt är det skillnad på att med driva upp skattetrycket i kommuner och landsting än att försöka prioritera om i den mångmiljardkista som är statens.
Till detta kommer nästa tungt vägande faktor – för att en reform ska vara rimlig. Nyköping har – precis som Eskilstuna – många anställda av staten och landstinget. Även om lasarettet blir kvar kan andra kvalificerade jobb komma att flyttas eller försvinna. Anser kommunledningen att det finns en smärtgräns för hur arbetsmarknaden kan påverkas? Då bör den rösten höjas nu, i tid. Staten måste få tydliga krav tillbaka – från Nyköping, Trosa, Gnesta och Oxelösund, såväl som från landstinget. Den som sitter tyst förlorar.