I dag röstar så britterna om utträde ur EU. Till midsommarbordet vet vi förmodligen hur det har gått. Stämningen har varit upphetsad i flera månader, hela Europa har engagerat sig och valrörelsen har skakats av ett tragiskt mord. Valet om "Brexit" och "Bremain" har inte bara rört sakfrågan om Storbritannien ska eller inte ska vara medlem i EU. Det har lika mycket varit en kamp mellan olika grupper, med olika former av intern retorik, olika kultur och värderingar. Detta har stundtals drabbat båda sidor.
Lämna-sidan har inte sällan haft djupa problem med populistgrupperingar. Valaffischer som visar flyktingar med texter som att de "läcker in i Europa", rasistiska kommentarer om "romer från Bulgarien" och allmänt hatisk stämning mot "utlänningar", vilka framställs som problemet med EU. Det har smutsat ner det offentliga samtalet att dessa gaphalsar har fått så mycket utrymme.
För samtidigt som populister och nationalister har kapat delar av den grupp som står för att Storbritannien ska lämna EU, finns det många kloka tänkare och gräsrötter som kommer rösta ja till att gå ur som har rätt i mycket av sin argumentation. EU har många strukturella problem, dess byråkrati, dess demokratiska underskott, inflytandet som Europas populister har över parlamentet, det faktum att EU fortfarande försöker detaljreglera och sätta sig över staters egenbestämmande.
Det har funnits en viss tongång från stanna-sidan som handlar om obildade lantisar som inte fattar vikten av EU för finansmarknadens tillväxt. Samtidigt som de många kritiska medborgare förtjänade att få sin oro tagen på allvar. Det motsäger inte heller å andra sidan att det ytterst finns många bra argument till varför, dess många problem till trots, EU är ett bygge som vi gör bäst i att försöka oss på tillsammans. Att det finns tydliga ekonomiska fördelar med att vara en del av en union.
Det är precis detta som gjort denna valrörelse så deprimerande att följa. Båda sidor har viktiga och bra poänger, men de lyssnar inte på varandra och för inte en saklig diskussion. I stället bemöts folklig oro med översitteri och kloka tankar om samverkan med brölande rasism och populism. I kläm hamnar den vanliga medborgaren som vill försöka göra ett så informerat val som möjligt. Offret har blivit det goda samtalet som britter annars brukar vara stolta över att representera.
För egen del, och för Sverige i stort, vore det att föredra om Storbritannien stannade i gemenskapen och hjälpte till att driva reformer snarare än att lämna. Men det är vare sig mitt, Sveriges eller resten av Europas val att göra. Det är det brittiska folkets. Och deras röst ska respekteras vad den än blir. Helt enkelt för att det är de värden som EU bör stå upp för.
Hanna Marie Björklund