Det fanns en tid då Britannia ansåg sig regera över all världens vågor. Den tiden är sedan länge förbi. Ändå går det inte frigöra sig från misstanken att forna tiders storhet – Rule Britannia – påverkade folkomröstningsresultatet ifjol, där Storbritannien valde bort EU-medlemskapet.
Men inget är som förr och blir det inte heller. Det är större sannolikhet att Storbritannien blir till ett Småbritannien än att britterna regerar haven på nytt. I första hand var det Englands och Wales väljare som tackade nej till EU. Skottland och Nordirland gjorde tvärtom. Det förenade kungariket är splittrat och sårbart. Brexit-britterna slavar under sina rädslor.
När den konservativa premiärministern Theresa May nu har valt att aktivera klausulen om utträde är risken stor att den inrikes sprickan blir till en djup ravin. Skottland är på väg mot en ny omröstning om självständighet från London – och Nordirland kan, om det så vill, öppna dörren mot Dublin och åtminstone i ett EU-perspektiv ses som en del av Republiken Irland. Ingetdera är smärtfritt eller riskfritt. Spänningarna på norra Irland är välkända och allvarliga. Symboliken i ett Skottland som bjuder England adjö är inte fullt lika laddad, men det vore verkligen en historisk förändring på väldigt många sätt. Skottarna drömmer gärna om att bli som de nordiska länderna.
Ett sönderfallande Storbritannien vore illa för Europa av säkerhetspolitiska skäl. Det är ett starkt Natoland, en tydlig röst mot Putin-regimens aggression i östra Europa samt en ständig medlem av FN:s säkerhetsråd. Nato, precis som EU, behöver stå stadigt i denna tid, där ytterligheter har vunnit politisk terräng och där främmande makt gärna göder dessa strömningar.
Det är ett politiskt misslyckande att en Tory-regering under May leder uttåget ur en europeisk gemenskap formad på marknadsliberal grund, ett sammanhang där Storbritannien har en naturlig plats. Skilsmässan från EU söndrar mer än stärker. Ifjol minskade svensk varuexport till Storbritannien med 15 procent, klart att Brexit-beslutet påverkar.
Det gäller nu åtminstone att hitta så sansad form av gemenskap som möjligt. Tillsammans står de brittiska kungadömena och EU:s medlemsstater stadigare, tillsammans är de rikare – tack vare effekterna av de liberala friheter som unionen manifesterar. Decennier av europeisk rörlighet och öppenhet har satt sina spår. Även det brittiska överhuset har markerat hur viktigt det är att ta till vara rättigheterna för EU-medborgare som bor och försörjer sig i landet. Tidigare premiärministrar som Tony Blair och John Major har starkt argumenterat för ett fortsatt EU-medlemskap.
Det finns ett gemensamt Europa även efter sommaren 2019, där Storbritannien och EU måste förhålla sig till varandra. Målet måste vara ett så smidigt samarbete som möjligt, där britter som vill pröva livet i EU och EU-medborgare som bo och verka på de brittiska öarna har goda möjligheter att göra det. Över tid trumfar det såväl motsättningar och fördomar som rädslor.