En ögonblicksbild från partiledardebatten i SVT:s Agenda: Plötsligt var det något i Jimmie Åkessons blick i meningsutbytet med Kristdemokraternas Ebba Busch Thor som påminde om den som nogsamt bygger på ett korthus och sedan – i slow motion – tvingas se på när allt börjar rasa, med bara några få kort kvar.
Att sätta sig ned med ett parti som har rasister och antisemiter som ledande företrädare är omöjligt, förklarade KD-ledaren. Den senaste raden av skandaler bekräftar bara faktum. Och Åkesson kunde inte annat än att börja sitt svar med ett indirekt bekräftande.
Att släppa in SD i mer möblerad partipolitisk miljö är inte möjligt. Även för den som inte automatiskt känner att hela idén är motbjudande. Däremot kommer SD att fortsätta påverka beslut, precis som partiet har gjort sedan det fick sin gyllene chans att tillsammans med S, MP och V att stoppa regeringen Reinfeldts sänkning av den statliga inkomstskatten 2013. Där och då förändrades spelplanen, på den dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfvens initiativ.
För att få igenom förslag behöver en minoritetsregering – eller en oppositionsledare – inte förhandla öppet med alla. Ibland kan det räcka med att anpassa innehållet till den som inte får sitta med. Om övriga partier med regeringsambitioner använder samma mall som Löfven får detta tydliga effekter.
Socialdemokraterna lär då få svårare än i dag att regera i minoritet, medan Moderaternas Anna Kinberg Batra (M) kan se nya alternativ. Hon må avfärda ett samarbete med SD, men skulle precis som dagens statsminister kunna styra med skiftande underlag i riksdagen. Ibland går det, ibland inte. Se bara på regeringens besvikelse över ett uteblivet SD-stöd i fråga om ny upphandlingslag.
M har med kraft lagt om tonläge och argumentation på migrationsområdet sedan Fredrik Reinfeldts avgång. Socialdemokraterna har sprungit efter, allt närmare M och SD, till priset av att Miljöpartiet har förhandlat sig ned till fyraprocentsspärren. Inom Alliansen är avstånden inte lika stora. Centerpartiet, och i viss mån även Liberalerna, drar egna slutsatser ifråga om gränskontroller och asylregler. KD flyter fram och tillbaka. Däremot finns där en stabil grund för samförstånd, om integrationsåtgärder, skatter, säkerhets-, rätts- och jobbpolitik. Den basen lär bli allt tydligare ju närmare 2018 vi kommer.
Debatten avslöjade också hur oerhört svaga förutsättningarna är för en mitten-regering. Stefan Löfven (S) vill bara delta om han styr och andra följer. Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) kan enbart acceptera en skattepolitik och arbetsmarknadspolitik som kraftigt skiljer sig från Socialdemokraternas. Lägg därtill dagens uppenbara försvars- och säkerhetspolitiska skillnader. Och MP är i sin tur så sargat att ett kliv mot mittenregering med en moderat statsminister verkar övermäktigt. Om valet 2018 inte leder till en tydlig majoritet, då tvingas alla bygga med de kort de har på hand.