LO ställer in klassresorna

LO har kommit med en rapport om "eliten" och påståenden om hur mycket den tjänar. Det finns flera anledningar att vara kritisk till slutsatserna.

szea3e78.jpg

szea3e78.jpg

Foto: Fotograf saknas!

Ledare2015-03-20 05:45
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

LO släppte under onsdagen sin stora rapport om "makteliten", vars poäng är att utmåla och demonisera "de rika" som om dessa vore en särskilt hemsk grupp i Sverige. Man vill belysa inkomstskillnaderna i syfte att skapa opinion kring hur stora och hemska dessa är. Det finns två problem med den här rapporten och andra liknande den, dels oärligheten i hur man väljer att framställa faktauppgifterna bakom texten, och dels de ideal man vill förmedla med att göra detta.

LO har här medvetet valt ut några av Sveriges mest välbetalda vd:ar för stora globala koncerner, vilket innebär att de konkurrerar internationellt och betalar sina chefer därefter. Utifrån detta menar LO att en chefslön motsvarar någonstans mellan 40 och 50 arbetarlöner. Snittlönen, däremot, för en svensk verkställande direktör är runt 80 000 kronor. Den motsvarar därmed snarast fyra arbetarlöner, på det sätt som LO har valt att definiera dessa.

LO räknar inte heller in marginalskatten som en vd faktiskt har på sin lön. Den verkar nämligen som en starkt utjämnande faktor. På alla inkomster över 34 000 kronor i månaden betalar man förutom arbetsgivaravgiften på 30 procent ytterligare inkomstskatt på runt 50 procent. Det svenska skattesystemet har länge jobbat hårt för att utjämna eventuella skillnader i lön. Inget annat land i världen – förutom ett obskyrt örike i Stilla havet – har lika höga inkomstskatter som Sverige när man räknar in marginalskatterna.

Förutom dessa ganska oärliga vinklingar finns det ett problem med vilka värderingar LO vill förmedla med sin rapport. Det fanns en gång en arbetarrörelse och en socialdemokrati som brydde sig om att människor kunde göra klassresor. Att alla ungar hade en chans att en dag bli chef, att det inte var något dåligt att man jobbade lite hårdare för att nå lite längre. Menar man verkligen allvar med att detta är något bra, då måste man också acceptera att vissa tjänar mer än andra och att det lönar sig. Det blir annars väldigt konstiga signaler att sända till driftiga ungdomar. Kämpa på! Jobba hårt! Du klarar av allt! Ta ingen skit! Fram tills den dag du verkligen lyckas och får en rejäl löneförhöjning, då går du från att vara duktig till elak överklass på tre röda.

Uppenbarligen är det en svår balansgång för LO och arbetarrörelsen att hantera ambition och engagemang. Vilken framgång ska accepteras som nödvändig för att landet ska fortsätta växa och utvecklas? Och vilken nivå på individuell utveckling är nog – innan det blir för mycket? Det skulle vara intressant att se Rörelsen försöka svara på den frågan.

Hanna Marie Björklund