Om ett par veckor kommer världens skidelit till Falun för att tävla om VM-titlarna. Det är en försvinnande liten andel av alla som någon gång stått på ett par skidor som får möjligheten att delta i ett sådant arrangemang. För många av de som ändå går hela vägen har målet alltid varit självklart. Därmed inte sagt att vägen har varit spikrak. I sommar anordnar Sverige för första gången junior-EM i friidrott som går av stapeln i Eskilstuna. Det är en första chans för framtidens Kallur eller Klüft att kamma hem segrar. Men hur tidigt kan man veta vem som blir dessa stjärnor? Och är syftet med idrott att få fram så många Zlatan som möjligt?
Utbildningsradions dokumentärserie Idrottens Himmel och Helvete har precis börjat sändas för andra säsongen. I andra avsnittet besöks två fotbollsklubbar med väldigt olika inställning till tidiga elitsatsningar. Den ena klubben har som tydligt mål att alla ska få växa och spela. I den andra klubben kan man redan vid nio års ålder söka till ett akademilag. Där kommer man med om man är snabb, har bra koordination och bollkänsla. Där satsar man stenhårt.
Men att vid så tidig ålder avgöra vem som blir bra i framtiden på grund av koordinationen är en omöjlighet. Många utvecklar sin koordination mycket senare. Andra är snabba och smidiga då. Sedan kommer tonåren, man växer en halvmeter och har plötsligt ingen kroppskontroll alls. Ytterligare några år senare kan man återigen ha fått tillbaka styrka, snabbhet och kontroll.
Svenska idrottsklubbar blöder medlemmar. Speciellt är det svårt att få tjejer som medlemmar men även killar droppar av allt eftersom åldern stiger. När barnen blir ungdomar blir alternativen fler. Idrottsklubbarna måste konkurrera med längre skoldagar, nya umgängen, resor och fester.
Därför måste idrotten fundera på hur de kan bli det bästa alternativet för ungdomar en torsdagskväll. Det blir de givetvis genom att erbjuda stimulans och utveckling. Men samtidigt bör de ha utvecklat lagspelare under tidiga år som gör att ungdomarna trivs. Att man kan samarbeta och ha roligt tillsammans. Det tjänar inte bara idrotten på utan även samhället i stort.
På samma sätt som det är orimligt att tjejer ska behöva springa runt på idrottslektioner i skolan utan att bli passad till en enda gång är det dumt att skilja ut nioåringar från varandra. Vi bör bli bättre på lagkänsla och samarbete, inte tvärtom. De som ligger efter från början får en unik möjlighet att lära sig genom att vara med de som är bättre.
När de som utvecklas sent kommer ikapp har de redan en gemenskap i laget. De som plötsligt halkar efter behöver inte känna sig petade. Breddidrotten är enormt viktig för folkhälsa, samhällsgemenskap och personlig utveckling. Värdet är stort av att många idrottat högt upp i åldrarna. Mottot bör därför, så länge som möjligt, vara roligast vinner.
Johanna Lundgren Gestlöf