Den röda dagen efter Valborgseldarna ska arbetarrörelsen ta kampen. Ambitionerna att minska fattigdom och stötta socialt utsatta är värda respekt. Fast mest blir det en verbal kamp mot nyliberalt lagda väderkvarnar, fiender som oftast inte existerar.
Leden borde vara tätare nu, när Socialdemokraternas långvariga maktinnehav är brutet och Alliansen kan anklagas för alla samhällets avigsidor. Tågen går likväl trögt. Det finns flera orsaker till detta. Alternativet till en Alliansregering är inte längre Socialdemokraterna, utan en rödgrön konstellation. När väljarna insåg det 2010 gjorde de tummen ned.
Jobbskatteavdragen som Alliansen har genomfört sedan 2006 har tydligt ändrat synen på hur arbetsinkomster bör beskattas. Det lönar sig bättre att jobba. Skattetrycket på den arbetade timmen har sänkts, utan att det har orsakat hål i de kommunala skatteintäkterna. Arbetslinjen är en starkt motiverande politisk kraft, som inte Socialdemokraterna sugna på att gå i full opposition mot. Man anklagar förvisso regeringen för arbetslösheten, utan hänsyn till finanskriser och lågkonjunkturer. Men i nästa andetag accepterar S samtliga jobbskatteavdrag. Förklaringen är enkel. Att lova att den som jobbar ska få mindre pengar kvar är en usel valvinnare.
Den förödande kampen för löntagarfonder på 1980-talet och den omfattande krishanteringen på 1990-talet lärde socialdemokratin flera läxor. Välfärdssamhället behöver de privata jobben och de privata företagen. De är en förutsättning för offentlig sektor, inte en motsats. Politik som behandlar företag och företagare som fiender leder till ett sämre och fattigare samhälle. Även om inkomstskillnaderna då förvisso blir små och allas lidande ytterst jämlikt fördelat.
De senaste tv-duellerna mellan finansminister Anders Borg (M) och Magdalena Andersson (S) samt statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfven (S) har illustrerat de korta avstånden mellan partierna. Den stora skillnaden är att S inte tror på att arbetstillfällen ska göras mindre dyra för företagen. M och Alliansvännerna har valt skatterabatter, att sänka moms och arbetsgivaravgifter, medan S vill ha ännu mer arbetsmarknadsåtgärder. Trots att fyra av fem nya jobb kommer i småföretagen och ger nya skatteintäkter till offentliga jobb.
För utomstående är kampen mellan Arbetarepartiet och Nya Arbetarpartiet begränsad. I sakfrågorna stökar MP och V till det betydligt mer för S-ledningen än vad ett samarbete med liberala krafter skulle göra. Innerst inne struntar Miljöpartiet högtidligt i om friår eller kärnkraftsnedläggningar skadar tillväxt och industri. Klimatet går före. Vänsterpartiet är helt ointresserat av hur deras skattechocker slår mot den privata arbetsmarknaden. Marx gäller.
Det är därför som första maj främst handlar om lusten att återta makten, inte vad man vill göra med den.