Redan inför valet 2014 var det oklart om regeringen hade någon faktisk politik. Stefan Löfven var oskicklig på att svara tydligt på både konkreta sakpolitiska frågor, och på frågor om eventuellt regeringssamarbete. Det var tydligt att åsikterna mellan socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister på många håll gick isär. Hur skulle man kunna samarbeta? Vilka politiska idéer skulle man samlas kring?
Under den rödgröna regeringens första höst blottades också Stefan Löfvens principlöshet. Från början hade han svarat rakt på frågan om han kunde tänka sig att regera på någon annans budget. Om alliansen vinner budgetomröstningen skulle han lämna över regeringsmakten, hette det då. Det hände dock aldrig.
Därefter har regeringen sysselsatt sig med att sjösätta utredningar och skapa expertgrupper kring avgörande politiska frågor. Under våren initierades en energikommission. Den skulle se över elbehovet, lösa Sveriges energiförsörjning och till och med lösa klimatutmaningen och industriförsörjningen, enligt energiminister Ibrahim Baylan.
Samma vår presenterades också en skolkommission. Utbildningsminister Gustav Fridolin proklamerade att regeringen samlat professionen och forskningen som skulle arbeta på fria mandat. Skolkommissionen skulle lösa allt: låga kunskapsresultat, dålig kvalitet på undervisningen och ojämlikheten i skolan.
Expertkunskap inom politiken är bra och det är alltid positivt med en regering som kan identifiera stora problem. Men frågan är vart själva politiken och dess idéer tar vägen när ödesfrågorna förklaras bort som ett slags expertansvar. Stora ödesfrågor för skolan och svensk energi är värd en stor politisk debatt med tydliga alternativ.
Å ena sidan har regeringen minimerat utrymmet för oppositionen och media att kritisera och granska politiken. Ministrarna kan ständigt hävda att de går efter experternas slutsatser. På samma gång blir tillsättandet av expertgrupper och utredningar ett sätt att bibehålla kontroll över politiken. Regeringen kan framstå som om den vore handlingskraftig, trots att den regerar i klar minoritet. Den kan styra ramarna och målen för experternas arbete trots att det ser ut som att experterna är helt oberoende. Avsaknaden av politisk vilja blir återigen slående.
Så svängde också regeringen 180 grader i migrationsfrågan. Efter att på samma gång verka strängt principfast och solidariskt mild har regeringen övergett princip efter princip. Om inte förr så är det nu dags att verkligen ställa frågan om regeringen har någon annan drivkraft för att behålla regeringsmakten, än makten själv.
Mycket kan sägas om Nya Moderaterna. Att plötsligt börja kalla förslag om rut-avdrag och jobbskatteavdrag för integrationssatsningar klingar falskt. Men bakom de ljusblå kommunikationsstrategierna finns ändå en stark idépolitisk vilja. Viken är Stefan Löfvens och Socialdemokraternas vilja?
Simon Palme