Efter åtta år vid makten tvingas de fyra Allianspartierna att lämna Rosenbad. Fredrik Reinfeldt kommer att tacka för sig som statsminister, åtminstone för tillfället. Svenska folket har röstat bort regeringen Reinfeldt, men det har i sak inte röstat fram en vänsterregering. De rödgröna röstsiffrorna är ungefär desamma som vid valet 2010, Feministiskt initiativ oräknat.
Mest av allt är detta en brutal motgång för de nya Moderaterna. Partiet som under så lång tid hade opinionen i sin hand har tappat sin fingertoppkänsla. Då ska man komma ihåg att statsminister Fredrik Reinfeldt är betydligt mer populär än sitt parti. En kraftig tillbakagång till runt 20 procent är ett fiasko för de nya Moderaterna, även om det är ett ordinärt resultat för de gamla Moderaterna.
De övriga Allianspartierna drabbas inte lika hårt. Centerpartiet gör ett hyfsat val utifrån ett svårt utgångsläge, Kristdemokraterna också. Folkpartiet har betalat ett högt pris för den svenska skolans motgångar. De fyra kommer att lägga en gemensam budgetmotion i höst, men en diskussion om hur samarbetet ska förnyas för att entusiasmera väljarna på nytt, är ett måste.
För Socialdemokraterna är det ett segerval klätt i stora bekymmer. S-ledaren Stefan Löfven träder in i Rosenbad med partiets näst sämsta valresultat sedan 1914. Hans parti har då fått tillbaka makten, men förlorat kraften. Även om han accepterar att Vänsterpartiet ska sitta i en regering, riskerar den regeringen att förlora varje votering i kammaren.
Valets stora vinnare är Sverigedemokraterna. Det främlingsfientliga partiet har tuggat sig lika många nya väljare som Alliansen har förlorat sedan 2010. SD är större men lika ensamt som tidigare. Klarar Feministiskt initiativ spärren till slut, så blir det bara ytterligare en motståndare för partiledaren Jimmie Åkesson.
Positionen som Sveriges tredje största parti ger SD en starkare vågmästarroll. Det lär bli stökigt framöver. Alliansen lär fortsätta att lägga egna förslag i riksdagen. Om Sverigedemokraterna oftare håller med Alliansen än de rödgröna, då blir de närmaste fyra åren en brutal huvudvärk för den kommande regeringen Löfven. Vi står då med den svagaste uppställningen i Rosenbad sedan Ola Ullstens folkpartistiska expeditionsministär på 1970-talets slut och den svagaste S-regeringen sedan Rickard Sandlers på 1920-talet.
En så svag vänsterregering kan inte göra stora kursbyten. Vänsterpartiets profilfrågor får oerhört svårt att överleva riksdagsbehandlingen. Vindkantringar mot exempelvis omfattande vinstförbud i vård, skola och omsorg blir näst intill omöjliga. Möjligen går några skattehöjningar igenom, men mer vänster än så är inte SD.
Riksdagsvalet 2014 slutade alltså med ett överskott på förlorare – till höger och till vänster. Egentligen hade det bara en vinnare; det parti som ingen vill ha något att göra med. Alternativet är en blocköverskridande mittenregering, men där är vi inte än.