Det är olyckligt i dessa tider att vi har en regering som på lösa grunder först totalvägrar att utreda Sveriges förhållande till och ett eventuellt medlemskap i försvarsalliansen Nato – och sedan dygnet därpå kommer med luddiga tvetydigheter som mer kan tolkas fritt. Att väga diskutera är sällan en konstruktiv utgångspunkt. Jakten på konflikter i svensk politik är så desperat att det blir bråk om att sakligt försöka bedöma effekterna av ett svenskt Natomedlemskap. Suck.
Allianspartierna har förvisso börjat prata tydligare än tidigare om Nato. Detta blev väl understruket av Moderaternas nya partiledare Anna Kinberg Batra i lördags. Hon valde en rakare linje än sin företrädare, Fredrik Reinfeldt. Än viktigare var Centerledaren Annie Lööfs formuleringar vid den säkerhetspolitiska konferensen Folk och Försvar i söndags.
De ny-nya moderaterna låter lika Nato-entusiastiska som Folkpartiet. Centerpartiet har lämnat vi får se-linjen och driver på för en utredning. Detta får inte misstas för folkpartistisk eller moderat Natoentusiasm. Snarare är det ett utslag av Centerns pragmatiska ådra. Läget ser ut som det gör. Då får man agera utifrån detta.
Det här är det centrala: Allianspartierna är inte överens om att gå med i Nato. Alliansen är överens om att öppet och ingående vilja utreda frågan.
Samtidigt har vi en S-märkt utrikesminister i Margot Wallström som i sitt anförande på Folk och Försvar talade som om inget hänt i omvärlden det senaste decenniet. Att påstå att det saknas argument för ett Natomedlemskap är att blunda för det säkerhetspolitiska läget. Det finns argument för – och det finns argument emot. Det borde inte vara svårt för Wallström att erkänna. I stället talar hon om att en Natoutredning riskerar att spräcka bilden av Sverige som militärt alliansfritt. Den bilden är redan i tusen bitar. Redan EU-medlemskapet dikterar annat.
Wallström upprepar då och då allvaret i den aggressiva politik som förs från Rysslands sida och talar om behovet av raka rör i kommunikationen med Kreml. Det är därför oerhört märkligt att regeringen på hemmaplan bara rör till det.
En Natoutredning skulle på intet sätt garantera en framtida medlemskapsansökan. Den svenska säkerhetspolitiken är intimt sammankopplad med den finska. De steg som tas närmare Nato kan bara tas tillsammans. Till råga på allt vore det också vettigt att en gång för alla bejaka att utvecklingen i hela Östersjöområdet påverkar svensk säkerhet. Hotbilder mot Estland, Lettland och Litauen är därför näraliggande problem, inte noteringar i marginalen.
Kan Finland utreda Natofrågan så kan Sverige. I dag är det tänkt att de blocköverskridande försvarssamtalen ska inledas. Ett Lycka till-kort verkar vara på sin plats.