Statsminister Stefan Löfven (S) regerar vidare på Alliansens budget och utlyser hellre extra val än avgår. Dörren till Rosenbad har smällts igen, med en ilska mest riktad mot Allianspartierna. Problemet är en statsminister aldrig kan skylla sitt misslyckande på någon annan. Hans partier har inte lyckats få majoritet för sin budget.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet bör ha vägt många faktorer för och emot. Det är osannolikt att nyvalsutspelet bygger enbart på ilskan av att ha hamnat i en egenhändigt snickrad återvändsgränd i riksdagen. Moderaterna är utan partiledare och Sverigedemokraterna likaså. Anfall är ibland det enda försvar en svag regering har.
De två partierna vill ha en bekräftelse från väljarna att de ska få regera. Regeringspartierna är inte större än efter valet 2010. Opinionsläget antyder något liknande. Insatserna under hösten har varit mycket svaga. Riskerna är alltså höga. Men nesan av att behöva avgå är tydligen större än så.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har pratat mycket om att samarbeta över blockgränsen, men tillsammans har de gjort att antalet blocköverskridande överenskommelser har minskat sedan valet. Ett tydligt exempel är friskoleöverenskommelsen. Dessutom har pensionsöverenskommelsen skakats om på ett mycket onödigt sätt. Det är valhänt hanterat och illa för Sverige.
Statsminister Stefan Löfven (S) har talat mycket om sin utsträckta hand, men bakom stängda dörrar har det mer varit ett språkligt spel inför medierna än en ärligt menad invit. Handen har varit redo att ta, men aldrig ge. Den som vill göra affär måste ha något att erbjuda.
Vad vi nu ser är att Alliansen utgör en starkare sammanhållen helhet än vad många trodde efter valet 2014. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har samtidigt bundit sig till varandra, hårdare än vad många trodde inför samma val samt under höstens värsta lågvattenmärken. Intresset för långtgående och parlamentariskt breda kompromisser med andra är minimalt, inte ens för att sätta Sverigedemokraterna på läktaren.
Det är egentligen fegt att gå till nytt val innan några ytterligare försök att bilda regering har gjorts. Nu bestämmer Stefan Löfven (S) att det inte ens ska bli några sonderingar om alternativ. Eftersom han inte vill avgå. Det kommer till priset av förstärkt blockpolitik.
Den som vill bryta blockpolitiken bör söka samförstånd, inte konfrontation. Summan av det som har skett i svensk politik de senaste månaderna är att det faktiskt inte finns någon egentlig vilja att bryta med blockpolitiken, vare sig från vänster eller höger.
Vi är på väg mot ett extra val som kommer att domineras av konfrontation. Och om inte det blir en tydlig förändring i nästa val till Alliansens eller de rödgrönas fördel, då riskerar partierna att stå i exakt samma läge om tre månader. Med större avstånd än någonsin till varandra.