I en intervju med Ekot i fredags uttalade sig justitieminister Morgan Johansson om det nya förslag på könskvotering till börsbolagens styrelser som regeringen jobbar med att ta fram. Där konstaterade han att man vill se minst 40 procent kvinnor, eller av något underrepresenterat kön får man hoppas, inom ett år, annars skulle åtgärder vidtas. Två sådana åtgärder var höga vitesbelopp och tvångsupplösning. Just upplösning är en av lagens hårdaste straff mot bolag och bara några timmar senare fick Johansson pudla, för strängt, han ångrade sig. Det är oroväckande att regeringen ständigt slänger ur sig sådana här grodor som de sedan snabbt tvingas ta tillbaka.
Problemet med värderingarna bakom uttalandet kvarstår. Många politiker har bestämt sig för att makten i samhället med politisk hjälp ska tvångsdelas lika mellan könen. Det är en inställning som har stora problem i sitt grundantagande – både om vad makt är och om könets roll.
För det första, har man alltså bestämt att just börsbolag är den yttersta makten som staten måste tvångskvotera. Inte fackförbunden, som har ordentligt skev representation, inte de statliga och kommunalt ägda bolagen, som ju ändå ligger nära till hands, utan börsbolag. Börsbolag har redan i dag vissa rättigheter som juridisk person, och därför också vissa skyldigheter. Som att ekonomin ska vara i ordning. Att däremot gå in och bestämma över tvångsupplösning av ett företag som andra äger på grund av könsrepresentation är ett stort och rejält svajigt steg.
För det andra är frågan om könet som alltings måttstock även den viktig att ifrågasätta. Människor har genom historien tillskrivit könet oförtjänt mycket vikt, vilket också har gett oss mängder med fördomar, problem och ojämställdhet. Kvinnor är så, män är så. Könet har ansetts som en människas viktigaste egenskap, inte sådant som härkomst och intelligens. Det har även drabbat transpe rsoner och andra som inte passat in i våra strikta normer hårt.
När Johansson och regeringen föreslår just könskvotering förstärker de bara den här idén. Det viktigaste för bolagets styrning, och för hela samhällets jämlikhet i stort, är alltså vilket könsorgan som några personer i ett styrelserum har.
Det här är andefattigt, det är essentiallistiskt, det fokuserar bara på en enda mänsklig egenskap som överordnad alla andra personliga egenskaper. Vidare kränker det företagens självbestämmande utifrån en högst godtycklig, kulturell faktor. Det är flera grova feltramp efter varandra som borde oroa alla medborgare, oavsett om de är män eller kvinnor.
Hanna Marie Björklund