Under integrationsdebatten i SVT:s Agenda utlovade statsminister Stefan Löfven (S) ett stort antal beredskapsjobb inom de gröna näringarna. Han kunde själv intyga att behovet fanns. Minnesbilder av partifilmen där Löfvens företrädare Håkan Juholt går fram med röjsågen i högsta hugg, flimrade förbi. Men låt oss lämna det därhän och fokusera på grundfrågan.
Integrationen är en enorm utmaning för samhället, säger statsministern, och det finns skäl att hålla med. Alla möjligheter måste tas tillvara. Problemet är att Socialdemokraternas och samarbetspartnern Miljöpartiets gemensamma politik går stick i stäv med näringarnas behov. Beredskapsjobben ska betalas genom försämrade förutsättningar för jobb och företagande. Det är usel symbolik och valhänt politik.
De gröna näringarna stärks av reformer som bidrar till att hålla landskapen öppna och tamdjur i natur. De gröna näringarna lyfts av förenklade regelverk som uppmuntrar att den svenska skogen brukas på ett hållbart och tillväxtfrämjande sätt. På köpet stärks den breda biologiska mångfalden. Tjänster och upplevelser i det gröna har god utvecklingspotential.
Jord- och skogsbruk kan ge fler än i dag möjlighet att försörja sig själva, oftast via egen verksamhet men ibland också genom anställningar. Praktikant- och lärlingsjobb kan komplettera de mer specialiserade kunskaper och kompetenser som det moderna jord- och skogsbruket kräver. Enklare arbetsuppgifter här och där kan säkert skakas fram, även för den som inte kan språk eller har svårt med gymnasiematte. Djurhållare kan ha värde av en fåraherde som håller undan sly, håller stängsel i gott skick och ett vakande öga mot varg och andra rovdjur.
Grundproblemet är att den typen av jobb i dag inte går att få ihop på företagsmässiga grunder. Tröskeln till ett reguljärt jobb är därtill för hög. Särskilt för den som har svag förankring på arbetsmarknaden. Enklare jobb beskattas bort. Höga arbetsgivaravgifter, dålig lönespridning och stela arbetsmarknadslagar avskräcker från att anställa. Här finns att röja i för den som vågar och förstår.
Beredskapsjobb finns bara så länge staten är redo att låta skattebetalarna stå för löne- och arbetsledningskostnaderna. Risken är att dessa insatser mer blir till för att putsa arbetslöshetsstatistiken än att ge individen ett lyft på arbetsmarknaden.
På jord- och skogsbrukets önskelista i mötet med statsmakten står tydligt: enklare regler och ett mer lindrigt skattetryck. De gröna näringarna kan nog ta emot beredskapsjobbare i rimlig omfattning, men det vore ju klädsamt om det kunde matchas med ett växande antal reguljära arbetstillfällen och en tjänstesektor med framtidstro. Utmaningen är stor nog ändå.