Den nya regeringen vill avskaffa den nationella regleringen av vårdval i primärvården. Det vill säga förändra lagen om LOV som ger enskilda patienter möjlighet att välja sin vård genom att skriva sig hos den vårdcentral som de önskar. Flera landsting kommer som följd av detta att nu kunna slopa valfriheten för sina medborgare.
Inför denna förändring av lagen har regeringen valt en remissperiod på tre veckor. Organisationer som Sveriges Pensionärsförbund, SKL och Vårdförbundet har varit negativa till förändringen och menar bland annat att förslaget skulle innebära att landstingens makt ökar på bekostnad av patientmakten. Om vårdcentraler inte utsätts för privat konkurrens och patienterna inte har möjligheten att välja bort det som de tycker är dåligt, då finns det inte heller samma press på landstingen att bli bättre.
Frågan om l agen om valfrihet är en diskussion i sig, om landstingens självstyre kontra medborgarmakten. Om man i stället fokuserar på hur regeringen har valt att driva igenom denna ändring, då finns det mycket att säga om hur politiker utövar sin makt.
När en reform och en lagändring ska genomföras finns det i regel en viss rutin som ska följas. De aktörer och organisationer som påverkas av nya lagar och beslut får vara med och lämna sin åsikt i en remissrunda. Där får de möjlighet att skriva remissvar om de tycker lagförslaget är bra, hur det kommer påverka dem, vad deras analys av läget är och liknande. De svar som kommer in läses inför att ett lagförslag ska tas fram. En remissrunda bör rimligen vara så lång att de som har fått en förfrågan om att skriva ett svar hinner göra detta, i regel några månader. Vidare bör den process som sedan startar för att ta fram det skarpa lagförslaget ta hänsyn till de remissvar som har kommit in.
Den nya regeringen har den gångna veckan lagt fram sitt förslag om LOV – och fullständigt struntat i hur den här processen brukar hanteras. Svarstiden var tre veckor. I princip alla svar var negativa. Ändå kommer man lägga det lagförslag man från början ville ha.
Här är det rimligt och påkallat att fråga sig vad som egentligen är en god beslutsprocess för makten. Om man nu vill genomföra en stor förändring och frågar organisationer och samhällsaktörer som kommer att påverkas, ska man då inte ta med deras åsikter i sin bedömning?
Just nu verkar det som att regeringen kommer strunta helt i detta och i stället bara trycka igenom sin vilja. Ett sådant maktfullkomligt agerande borde oroa alla som bryr sig om demokrati oavsett vilken fråga det gäller.
Hanna Marie Björklund