I går onsdag gick regeringen, via näringsministern Mikael Damberg och justitieministern Morgan Johansson, ut på debattplats med att de i dag tar beslut om en lagrådsremiss om obligatorisk hållbarhetsredovisning för större svenska företag. Regeringen vill snabbt köra igenom ny lagstiftning om att alla företag med mer än 250 anställda, och omsättning på minst 350 miljoner, ska tvingas redovisa hur de jobbar med hållbarhet. Det är inte direkt den första obligatoriska redovisningen som svenska företag ska hantera. Sedan tidigare finns redan förslag om obligatorisk lönerapportering för alla anställda för att kunna jämföra män och kvinnors löner.
Poängen med alla dessa olika rapporteringar som företag ska göra är att de ska uppmuntras att själva kontrollera ett antal parametrar, som hur jämställda löner man har, genom att staten tvingar dem att lämna in en redovisning. Genom tvång ska man försäkra sig om att dessa redovisningar blir av.
Den första frågan man kan ställa sig då är om redovisningarna i sig kommer ge en förbättring i de värden man vill åt, som att företagen blir mer hållbara. Här säger forskningen nja. Det är absolut inte säkert att företag blir mer jämställda eller hållbara för att de lämna in ett papper en gång per år. Om inte en förändring är genuin och kommer inifrån den egna organisationen blir det bara ytterligare ett papper i en dammig pärm på en hylla.
Den andra intressanta frågan är hur politikerna väljer att lägga fram sina krav. Precis som i frågan om kvotering vill man gärna legitimera hållbarhetsredovisning med att det är för företagens eget bästa. Det finns minsann forskning som visar att hållbara företag går bättre. Det är en mycket skakig forskning ska poängteras, att ens enas om vad som är ett bra mått på hållbarhet är svårt.
När politiker kommer och försöker tvinga dig till något med argumentet att det är för ens eget bästa ska man se upp. Om företagen nu verkligen gynnas av det ena eller det andra borde de rimligen vara intresserade av att söka detta själva. Företagens syfte är trots allt att gå med vinst. Den här retoriken handlar om att försöka sminka över ideologiskt motiverat tvång, inte om att företag går bättre om politiker tvingar dem att lämna in ännu fler papper.
Marknaden tenderar att fungera bäst om den får reglera sig självt inom tydliga enkla ramverk och anpassa sig till marknadens krav, som i dag absolut innefattar begreppet hållbarhet. Vill politiker göra mer än så för att främja hållbar utveckling kan de exempelvis se över sådant som regleringar som hindrar innovationer inom bioekonomi och bredbandsutbyggnaden som möjliggör digitalisering i hela landet. Det kommer ha mer effekt än ytterligare redovisningskrav.
Hanna Marie Björklund