Gör klasserna mindre, är det mest vanliga svaret när folk får komma med förslag om hur skolan ska bli bättre (DN 18/2). När organisationen OECD på tisdagen lämnade sin rapport om hur den svenska skolan behöver stärkas, med anledning av de svaga resultaten i Pisa-undersökningen, avfärdades just mindre klasser som en lösning på kunskapsbrister.
Skolans problem är inte enkelt lösta. Men det är lätt att förföras av det förenklade. Det komplicerade tar mer tid att ta in. Inget parti vet exakt hur kvaliteten i skolan ska bli bättre.
Det är intressant att notera att opinionsmätningen som rankar mindre klasser högst, visar på ett klent förtroende för en blocköverskridande samsyn om skolan. Åtta procent av de tillfrågade tror att det är en viktig faktor för att stärka skolan. På sitt sätt är det anmärkningsvärt. De ideologiska avstånden mellan den gamla flumskolans följare och Jan Björklunds katedervänner verkar uppfattas som så stora att en samsyn ses som orimlig. Trots att det – bortom plakaten – inte precis är Grand Canyon som skiljer de mer sansade rösterna åt. En bred överenskommelse skulle göra framtidens skolpolitik mindre ryckig och mer förutsägbar.
Mindre undervisningsgrupper är säkert bra ibland. Det kan skänka studiero och mer personlig uppmärksamhet från lärarens sida. Fast även i en liten grupp kan någon hamna i skymundan, om andra och andras utmaningar slukar pedagogernas uppmärksamhet. Länge skoldagar kan också vara rätt ibland i stället för fler läxor – och fler specialpedagoger kan göra skillnad i vissa sammanhang. Allt passar inte en och samma form.
Bättre lärare med högre löner då? Jo. Höjda krav på lärarnas kompetens – och löner därefter är sannolikt en central faktor i skolans kvalitetsutveckling. Det här stryker OECD under i sin rapport till regeringen. Fast då gäller det att vara noggrann. Sverige led under drygt ett decennium av direkt undermåliga lärarutbildningar, som i sin tur fick svårt att locka rätt kompetens. Det är en tydlig faktor i skolans misslyckande. Därför är det viktigt att lönespridningen ökar inom lärarkåren. Omfattande kompetensutveckling är ett måste. Högre lön måste gå hand i hand med faktiskt yrkeskunnande, hellre än stora generella påslag. Riktigt bra lärare ska ha en klart bättre löneutveckling än genomsnittet. Regeringens satsningar på så kallade förstelärare är ett sätt att nå dit.
Det behövs även en motvikt till den övertro på mer statlig centralstyrning som dagligen förs fram, inte minst av utbildningsministern. Utan en omfattande lokal handlingsfrihet blir detta ett slag i luften. Med växande avstånd mellan makt och utförande, tappas många detaljproblem bort. Skolorna ska ha likvärdiga förutsättningar och enhetliga krav, men varje skola har en lokal ledning. Rektorer och skolledare måste ha tydlig makt att påverka och ett stort ansvar för den enskilda skolans kvalitet och resultat.