Skillnaderna mellan den nya och den förra regeringens utrikespolitik är inte enorma. Men där finns vissa skiljelinjer. Gårdagens utrikespolitiska deklaration illustrerar detta. Utrikesminister Margot Wallströms FN-vurm är större än företrädaren Carl Bildts – på gott och ont. FN bygger på goda tankar, men det är allt för ofta en usel verkstad.
Allianspartierna lade stor vikt vid att maximera svenskt inflytande inom EU-kretsen och i relationerna med USA. Det gav resultat, bland annat en mer förtroendefylld dialog med president Barack Obama, understruket av presidentens officiella besök i Sverige 2013. När tankesmedjan European Council on Foreign Relations nyligen presenterade sin rankning av medlemsländernas inflytande på EU:s utrikespolitik, då rankades Sverige, Bildt och Alliansregeringen som unionens näst mest inflytelserika. Bara Tyskland, läs Angela Merkel, ansågs starkare (Dagens industri 9/2).
Tyngdpunkten i svensk utrikespolitik ska nu förflyttas. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har en större tilltro till FN och betydligt svårare att hantera framför allt USA. Dessutom har S och MP ofta föredragit att kritisera EU-kollektivet hellre än att mer handfast försökt påverka dess vägval. Inte minst vad gäller miljö- och klimatfrågor.
Wallström ville i riksdagsdebatten få det till att Alliansens arbete för med kandidaturen till FN:s säkerhetsråd inte var helhjärtat. Kanske brinner hon mer än Bildt för saken. Kanske är det mest ord. Mer intressant vore om Sverige på allvar tar möjligheten att positionera sig för att efterträda den nuvarande, svagt presterande generalsekreteraren Ban Ki-Moon. Tankarna på att lansera före detta statsminister Fredrik Reinfeldt till den posten är spännande. Han har den internationella erfarenheten och bevisad rutin av att kraftigt förändra svårföränderliga organisationer.
För FN behöver onekligen förändras. FN bygger flyktingläger men förmår inte att stoppa terrorgrupper som Daesh/IS, är maktlöst i Ukraina och i Syrien. Säkerhetsrådet är ett forum för låsningar oftare än lösningar. Vetomakten hos totalitära stater som Ryssland och Kina är ett jätteproblem, även om grundproblemet förstås är vetorätten i sig. Icke-demokratiska stater får i dag ett oproportionerligt stort inflytande i vitala FN-organ. Några av världens mest hårdföra förtryckarregimer sitter exempelvis i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Detta samtidigt som de dagligen trampar på motsvarande rättigheter på hemmaplan.
Förenta Nationerna skulle kunna vara ett organ som påverkar världen i demokratisk riktning och ett kraftfullt forum för såväl mänskliga rättigheter och globalt miljöarbete. Det kräver en betydligt starkare sammanhållning mellan världens demokratier – samt en kraftfull omstöpning, något som är betydligt lättare i teori än i praktik.