Sällan har en icke-fungerande bostadsmarknad blivit så naket exponerad som med lägenhetsaffären mellan Kommunal och utrikesminister Margot Wallström.
Facket fixade fram en central innerstadslägenhet, ur ett hyresbestånd som köpts med medlemmarnas pengar. Utrikesministern var noga med att hon inte skulle kunna bli beskylld för att tränga sig före och fick någon form av garanti i retur. Kommunal delar inte med sig av lediga lägenheter till allmänhetens bostadskö, trots att många andra privata hyresvärdar gör det frivilligt. För då kan man ju få vem som helst som hyresgäst.
Att lägenhetsfixandet var en ren makthavarsmörjning – en minister bjuds på en privat fördel av intesseorganisation – gick obemärkt förbi. Det beror på att den så kallade facklig-politiska samverkan mellan Socialdemokraterna och facket LO är så inarbetad. Facket verkar inte ens ha funderat över om det rimliga i att ordna boenden åt regeringsföreträdare med hjälp av medlemmarnas pengar. Förrän Aftonbladet började ställa frågor.
När så statsminister Stefan Löfven ställdes till svars i SVT:s Agenda (17/1) fick vi höra att Wallström inte hade gjort något olagligt och att en moderat – ekonomisk-politiske talespersonen Ulf Kristersson – minsann hade fixat en attraktiv lägenhet på sin tid som socialborgarråd i Stockholm. När principer ställs mot egna privilegier får sandlåderesonemang råda i Rosenbad. När arbetarrörelsens agerande på bostadsmarknaden var på tapeten för drygt tio år sedan – då handlade det bland annat om Anna Wisborgs stiftelse - försvarade sig en av Göran Perssons före detta ministrar med att socialdemokratin måste ha en egen gräddfil. De borgerliga hade ju så mycket bättre kontakter i näringslivet.
Inte heller då reflekterades över om det skulle vara fel att använda fackens medlemsavgifter till partiföreträdares bostadsförsörjning. Systemet med dolda tjänster och gentjänster sågs inte bara som självklart utan också rättvist – av de gynnade.
Den här utvecklingen, oaktat om Wallströms boende ska ses som en muta eller inte, visar hur LO och Socialdemokraterna vacklar, i otakt med tiden. Upprörd plakatpolitik mot kapitalets onda makt krockar med rörelsens egna privilegier.
Tiderna förändras. Fackens medlemmar köper inte längre att deras månadsavgifter nyttjas som vidlyftigt riskkapital eller för att fixa boende åt högt uppsatta partister. Arbetarväljarna röstar inte längre på ett enda parti, men pengarna tar samma vägar som förr.
En annan faktor är att partiet och dess närstående organisationer med upprörd röst motarbetar varje försök att få in mer av vanlig marknad och mindre av privilegier och svarthandel i hyresbostadssektorn. Bakom stängda dörrar använder regleringsförespråkarna andras medlemsavgifter för att säkra gräddfiler åt den egna eliten. Rörelsens främsta företrädare är ju mer jämlika än alla andra.