I början av 2020-talet gick energifrågan från att befinna sig i den politiska debattens utkant till att utgöra dess centrum. Inför riksdagsvalet 2022 var energipolitik väljarnas tredje viktigaste område från att ha varit utanför topp tio bara något år tidigare (Novus 8/9–22). Det hade såklart att göra med den effektbrist som uppstått under vintrarna dessförinnan och den prischock som följde.
Få brydde sig om energifrågan när allt fungerade som förväntat, men den blev avgörande när systemets brister visade sig för stora. Så ska det vara med den grundläggande infrastrukturen. Det är ett gott tecken när vanligt folk inte behöver ägna den en tanke.
Tyvärr finns det fler delar av infrastrukturen som riskerar att bli alltmer närvarande i våra tankar framöver. På flera håll i landet idag är VA-systemet, liksom vägarna och inte minst tåginfrastrukturen, föråldrad och sliten. Sverige behöver renoveras. Det kan komma att bli riktigt dyrt. Behoven är stora och det har blivit riktigt krångligt att driva infrastrukturprojekt.
Nyligen släppte branschorganisationen Innovationsföretagen en intressant rapport om svensk transportinfrastrukturen (15/5). I den lyfts fram att vi står inför investeringar på 1 200 miljarder kronor, ungefär lika mycket som en statsbudget, de närmaste tolv åren. Samtidigt är bygg- och anläggningsbranschen nästan unik i att den har blivit mindre produktiv de senaste decennierna. Om den hade följt samma positiva utveckling som övriga sektorer, då hade kostnaden för staten varit 225 miljarder mindre. För att minska kostnaderna på sikt lyfter rapporten fram flera förslag. Bland annat ökat fokus på kvalitet, mindre detaljstyrning i upphandlingar och ökade möjligheter att plocka in internationell kompetens.
En annan trolig kostnadsdrivare är att planeringsprocesserna blivit oerhört komplexa. Framför allt eftersom så många instanser och regelverk påverkar gången. Trafikverket driver projekten, men de måste följa regeringens nationella strategier och planer. Samordningen däremellan fick ordentlig kritik 2023 i en granskningsrapport från Riksrevisionen (19/12-23).
Från kommunerna krävs också ofta tillstånd på grund av det kommunala planmonopolet, om inte för själva infrastrukturen så åtminstone för tågstationer, rastplatser och andra viktiga komplement. Dessutom behöver länsstyrelsen insyn eftersom projektet behöver följa den strikta miljöskyddslagstiftningen vi har i vårt land. Finansieringsansvaret är också olika mellan kommun, region och stat från fall till fall.
Här finns därför all anledning att göra en grundlig politisk helhetsöversyn. I det kan Storbritanniens regering vara en förebild, då de arbetar med lagstiftning för att snabba och strömlinjeforma sina tillståndsprocesser (gov.uk 23/5).
Målet bör vara att göra Sverige till ett land där infrastrukturen fungerar så att de flesta av oss slipper tänka på den alls.