Det breda medborgarengagemanget för att hjälpa människor på flykt tycks närmast ha tagit politikerna på sängen. De folkvalda försöker nu febrilt visa handlingskraft för att matcha det de ser och hör. Då gäller det att vara på sin vakt. Ivern att visa handlingskraft får inte gå ut över grundläggande rättigheter och bärande principer.
Låt oss ta två exempel.
Ska vissa asylsökande få en enklare, snabbare utredning, eftersom de kommer från länder där det sällan visar sig finnas asylskäl? Ska staten kunna tvinga alla landets kommuner att ta emot flyktingar?
Vad gäller så kallade säkra länder krockar behovet av en effektiv resursanvändning med principen om att varje individ har rätt till en regelrätt prövning. Även om den sökande kommer från ett land där det sällan bedöms finnas asylskäl att fly ifrån.
Frestelsen att ge människor enbart kollektiva egenskaper växer. När Socialdemokraterna och Moderaterna nu verkar vara överens om att det ska upprättas en lista på säkra länder, då tar politiken också på sig ett stort ansvar för att det ska gå rätt till. Asylsystemet bygger på kravet om en rättssäker prövning. Processerna kan säkert bli mer effektiva, mindre tids- och kostnadskrävande än i dag. Men risken att säkra länder-listor blir till argument för att skicka hem människor med vändande transport är uppenbar. Där individuella skäl aldrig ens får tillfälle att prövas.
Även för den vars chanser är mycket små att få rätt, måste det öppna samhällets prövning vara rättssäker. Asylprocessen är inte en kollektiv börda. Det är en individuell rättighet.
Vad gäller kommunernas makt i migrationsärenden är argumenten välkända. Schablonargumentet är att rika, ofta moderatstyrda kommuner vägrar att ta emot flyktingar, medan andra ekonomiskt svagare kommuner bär ett oproportionerligt stort ansvar.
Schablonbilden är förenklad. Såväl förmåga som ekonomi varierar. Det kommunala självstyret bygger på en god princip. Staten ska inte kasta över kostnader på kommunerna för att lösa sina egna budgetproblem.
Riksdag och regering har makten över migrationspolitiken. Dess effekter är ett statligt ansvar. Kommunerna bör därför ersättas för de kostnader som uppstår av nationella beslut och internationella åtaganden. Den kommun som hjälper många i förhållande till sin storlek ska ha en tydlig fördel av det. Först därefter är det värt att diskutera vilka kommuner som duckar för vad – och varför.
Migration är i grunden en positiv kraft, även om asylrätten inte bygger på en frivillig flytt. Med nya människor kommer nya möjligheter. Ska vi exempelvis klara de utmaningar som en åldrande befolkning medför kan vi inte passivisera de människor som har möjlighet att bidra. Vi behöver robusta system, där det med ansvar följer makt, för att nyanlända snabbt ska finna sig till rätta. Det är inte bara en god gärning – utan också ett önskvärt inslag i en hållbar samhällsutveckling.