1100 oppositionella har fängslats sedan maj (RFERL, 25/7). Fängslandet bör dock ses i kontexten av att Lukasjenko är historiskt opopulär, vilket givit honom öknamnet ”Sasha 3%”, då inofficiella opinionsmätningar uppgett att hans stöd varit så lågt som 3 procent. När ekonomin sjunkit i botten, liksom att ungdomarna flytt landet i brist på arbete har det blivit allt svårare att leda ett land på dekis. Belarus är en diktatur, men även en diktator är beroende av att folket hyser någon typ av acceptans inför styret.
Den andra presidentkandidaten Svetlana Tichanovskaja har klivit upp på scenen de senaste veckorna efter att hennes man, vloggaren Sergei Tichanovskaja fängslats efter han meddelat sin kandidatur. Om hon skulle vinna har hon lovat ett extraval som tillåter de fängslade kandidaterna att ställa upp. Tillsammans kampanjar hon med Veronika Tsepkalo, fru till den fängslade presidentkandidaten Valerij Tsepkalo, och Maria Kolesnikova som är en representant för den fängslade presidentnominerade Viktor Babariko (RFERL, 26/7).
Tichanovskajas presidentkampanj var inte planerad, utan en nödlösning för att mobilisera oppositionen mot Lukasjenko. Förvånande nog har presidenten accepterat henne som motkandidat, men med förbehållet att han ändå inte tror att folket kommer rösta på en kvinna. Om vi istället ska lyssna på nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj ser Belarus en ny generation växa fram som kräver förändring och den kan mycket väl ske med den kvinnliga trion. Om inte Lukasjenko tillåter ett i sammanhanget friare val kommer han möta ett blodigt uppror enligt författaren.
Om Lukasjenko fortsatt slår ner oppositionen är det troligt att Minsk kan bli ett nytt Kiev. Det som nu håller på att ske i Belarus är inte långt ifrån Euromaidan-rörelsen som skakade om Ukraina 2014. En upprorisk stämning är precis det som Lukasjenko inte önskar, men inte specifikt för att han är rädd för den inhemska oppositionen, utan för vad hans granne i Kreml kan göra i den utsatta situationen.
Rysslands krig mot Ukraina motiverades av Putin med den påstått, västligt orkestrerade färgrevolutionen i Kiev. Det politiska tumultet fick Putin att ”känna sig manad” att gå in och ta Krim. Om Minsk befinner sig i en liknande position efter valet öppnar det för Kreml upp ett gyllene tillfälle att utöva politiska och militära påtryckningar mot Lukasjenkos Belarus.
Relationerna mellan Minsk och Kreml har försämrats de senaste åren, inte minst då Belarus sökt sig västerut i energipolitiken. Putin har redan tidigare i år hintat att Belarus kan få ett fördelaktigt energiavtal om de går med i en union med Ryssland (Reuters, 14/2). Det är emellertid inte något som Lukasjenko är redo att ställa upp på.
Nu i veckan greps 11 journalister i Minsk. Det vi ska notera är att de gripna journalisterna var belarusiska, europeiska och ryska (RFERL, 28/7). Lukasjenko vill inte att någon – varken inhemsk eller utländsk media – ska piska upp några revolutionära stämningar i landet, då det inte bara är ett hot mot honom själv, utan mot landets existens som han känner till det.
Kanske kan den yttre fienden få Lukasjenko att tillåta ett friare val – inte för att han gillar demokrati – utan för att han hatar Kreml mer. En inre fiende kan Lukasjenko antagligen hantera, men två som attackerar från olika håll leder till ett tvåfrontskrig som inte ens den gamla diktatorn skulle kunna klara av.