Många frågor som gång på gång listas som viktiga inför valet av väljare hanteras inte först och främst av regeringen utan i kommuner och landsting. En sådan är skolan. Skolan har kommunalt huvudmannaskap och det är alltså ytterst kommunpolitiker och deras tjänstemän som styr skolan och avgör fördelningen av pengar. Ska man satsa på att renovera gympasalen eller höja kvaliteten lite på maten? Det bestäms inte i riksdagen.
Detta framgår inte så bra i debatten alla gånger. Skolans problem är delvis strukturella och övergripande. Men de utgörs också av alla de små vardagsbeslut som i slutet av dagen summerar upp till helhetsbilden av den svenska skolan. Vi har fått lära oss att det är de där i Rosenbad i Stockholm som har det yttersta ansvaret för hur allting styrs, så vi pekar gärna finger på dem. Trots att vi alltså borde snegla åt våra egna kommunhus oftare.
Just skolan har ju på senare år fått en rad satsningar riktade till sig. Lönelyft för vissa lärare, särskilda bidrag till mindre klasser och liknande. Dessa satsningar kommer av att regeringen vill visa att man bryr sig om skolan. Men en ny viktig rapport från Skolverket visar att fickpengarna sällan hamnar där de verkligen behövs. För som sagt, de som framförallt bestämmer över skolans budget är kommunerna. Så när staten vill extrasatsa måste de göra det genom riktade bidrag till dem.
Problemet är att dessa riktade bidrag ofta innehåller ett mått av delfinansiering. Dessutom kostar det personaltid att sitta och skriva ansökningar och administrera bidragssökandet. De små kommunerna med knappa resurser kan alltså inte i så hög grad få del av kakan. I rapporten kan man läsa att det är de tre största städerna som ligger i topp och får ta del av flest satsningar. Stockholm, Göteborg och Malmö har fått mellan 16 och 15 riktade stöd. I botten däremot hittar vi bland annat en Sörmlandskommun, Vingåker, som likt de andra längst ner har deltagit i snitt i tre särskilda satsningar.
Med tanke på att ett av skolans stora problem är att likvärdigheten brister är det allvarligt att det ofta är de svagaste kommunerna som får ta del av minst antal satsningar, de behöver dem ju tvärt om ännu mer än andra. Att kommunerna själva ska vara med och ta sitt ansvar må bygga på en god tanke, men det faktiska resultatet är problematiskt. Hjälp gör störst nytta om den når dem som faktiskt har störst behov.
Hanna Marie Björklund