Att Europa är i ett läge när strategiskt viktiga, svåra och avgörande beslut måste fattas, är de flesta överens om. Inflytelserika stater som Tyskland lovar att göra mer, men agerar samtidigt för att grannländerna ska förstå att detta kräver att de också tar ansvar för fler flyktingar. Flera stater i östra Europa påminns om att den öppna famn som de togs emot med i början av 1990-talet var förenad med ett krav. Att ställa upp när andra behövde skydd, stöd och frihet.
Sveriges regering kan agera utifrån ett samhälle som bärs av en konstruktiv attityd till invandring. Detta medan andra stater börjar bygga allt högre murar. Det är mot förhandlingsrummen och korridorerna i Bryssel som den stora uppmärksamheten nu är riktad.
Lite grann i skymundan av de stora händelserna, pytsar den svaga minoritetsregeringen ut valda delar av sin kommande budget. Den lär statsminister Stefan Löfven tala sig varm för vid dagens regeringsförklaring. Gissningsvis lär mer handla om vilka utgifter som levereras, betydligt mindre om hur kostnadskalaset ska betalas.
Före valet var tonen en helt annan. Inkomstbeskattningen skulle inte röras. Företagen skulle få känna tillväxtkraft och framtidstro. Därefter har regeringen agerat i motsatt riktning.
Beskattningen av företag blir hårdare. Staten kräver allt mer betalt av den som nyanställer. Till och med för de arbetstagare som är villiga att jobba efter uppnådd pensionsålder. Notan för ung arbetskraft har redan saltats rejält.
Skattetrycket på hushållen växer. Avdragen för såväl hemservice- som byggtjänster dras ned. Fler arbetstagare tvingas betala statlig inkomstskatt. Avancerade utbildningar beskattas allt hårdare. Hushållens utan konkurrens största utgift – skattenotan – blir allt större. I motsats till de löften som Socialdemokraterna verkade ge före valet.
Miljöskatter höjs, utan grön skatteväxling. Drivmedelsskatter ska nu höjas automatiskt, men utan att skattetrycket på inkomster minskar. Så omvandlas miljöpolitik till ännu en statlig skatt. Spirande tankar om hushållens nya hållbara val vissnar.
När svensk vänster talar varmt om att förtroendet för politiken måste öka, betyder det att det offentliga ska kontrollera och begränsa mer. Det blir inget utrymme för fler att växa på egen hand.
Vid sidan av beroendet av Vänsterpartiet, är regeringens problem att dess löften bygger på motsatser. Å ena sidan ska ökade bidrag och nya stöd betalas av näringslivet. Å den andra ska samma näringsliv på några år rekordanställa fler – med allt dyrare jobb och allt smalare marginaler.
Regeringen låter fördelning gå före skaparkraft. Ord och handling krockar. Då spelar det ingen roll hur många som ska tituleras industrikansler eller hur många innovationskatapulter som skjuts upp. Kraschlandningen blir bara desto mer uttrycksfull.