Den som intresserar sig för den globala maktkonkurrensen mellan USA och Kina borde snegla mot den amerikanske statsvetaren Joseph Nye. Begreppet soft power, mjuk makt, gav han visserligen uttryck för redan på 1980-talet. Ändå har det kommit att förklara USA:s och Kinas agerande i många afrikanska och sydamerikanska utvecklingsländer under 2000-talet.
Mjuk makt syftar på ett lands förmåga att övertyga ett annat utan att använda sig av våld eller annat tvång. Genom offentligt finansierade investeringar i till exempel vägar, men också genom att företag investerar och kommer in på u-ländernas marknader, försöker USA och Kina vinna hjärtan i fattigare delar av världen. Enligt Nye själv är mjuk makt lika viktigt som materiell makt. Genom att vinna hjärtan kan man vinna makt.
Den som betänker motivet till USA:s och Kinas utvecklingspolitik – att själv nå framgång och inflytande – landar kanske i att det råder ett nollsummespel mellan rikare och fattigare länder. Kanske tycker man att vi som i-länder borde lämna u-länderna i fred. Men det vore i själva verket att göra u-länderna en otjänst. Med tanke på vissa länders frånvaro av sociala skyddsnät och skydd för naturresurser är inte interaktionen oproblematisk. Men rätt väg att gå är inte att lämna u-länderna.
Tvärtom är det genom just handel och investeringar som vi öppnat för tillväxt i utvecklingsländerna. Kritikern kan hävda att tillväxt visserligen inte har något egenvärde, men tillväxten skapar i sin tur möjligheter för välstånd, välfärd, säkerhet och ekonomisk frihet för enskilda personer. Fler människor kan få tillgång till hälsovård, utbildning och att driva den inhemska företagsamheten framåt.
Faktum är att globaliseringen vänder på trender och tar länder upp ur fattigdom. I en rapport som kom tidigare i år konstaterade FN:s utvecklingsorgan Unctad att de fattigare länderna nu investerar 681 miljarder dollar i utvecklingsländer, jämfört med de rikare ländernas 499 miljarder.
Det är alltså tydligt att det som framförallt sker i dag är att u-länder investerar i andra u-länder. Länder som tidigare bara tog emot investeringar, toppar nu ligan bland investerare själva.
Självklart finns det många situationer där vi verkligen kan tala om exploatering av människor eller naturresurser när det kommer till företag som investerar i u-länder. Men i sådana lägen måste vi kunna förbjuda det oönskade utan att kasta ut barnet med badvattnet. Vi ska attackera och förbjuda exploateringen, inte investeringarna eller företagen.
Fattigdomsbekämpning genom företagsamhet och tillväxt fungerar. Så pass väl att Kina, ett land som för inte länge sedan sågs som ledaren bland u-länderna, nu har fått européer och amerikanare att nervöst kolla i backspegeln. Världen är trots allt inget nollsummespel. USA och Kina får gärna investera i vägprojekt och låta sina företag komma in på utländska marknader. Och i egenskap av humanitär stormakt borde Sverige göra detsamma.
Simon Palme