Känslan för proportioner försvinner alldeles för lätt i valtider. Så också när finansminister Anders Borg (M) presenterade regeringens förslag till förändringar av studiemedlen. Förslaget är att minska andelen som är bidrag och öka den totalsumma som studenten får låna varje studiemånad. Det är en del av ett paket där regeringen säkrar ett antal miljarder i reformutrymme, där huvudgrejen egentligen är slopat avdrag för privat pensionssparande. Löftena om en satsning på skolan måste finansieras.
Studenterna får mer att leva på, men mer att betala tillbaka. Livet som student kan därmed bli lite mindre snålt. Totalt ökar studiemedlen med en dryg tusenlapp per studiemånad.
Bidraget blir 300 kronor lägre per studiemånad. Även om bidraget är en bekväm del av studentekonomin, eftersom det är någon annan som betalar, så är det ändå helheten som räknas. De flesta som studerar tar studielån. Att leva bara på bidraget är snudd på omöjligt.
Många jobbar extra för att förbättra ekonomin under åren på högskola eller universitet. Tidigare har extraarbete varit ett bekymmer, eftersom lånedelen har minskats för den som jobbat lite mer än några enstaka timmar i månaden. I dag är möjligheterna att jobba extra mer förmånliga, som inhoppare eller tillfällig vikarie exempelvis. Det är tacksamt för den som fortbildar sig inom ett yrke – och hör till helhetsbilden av studielivet.
Fast nu är det valrörelse - och vett och sans sparas till tider när rubriker inte räknas lika mycket. Rubriksökande Miljöpartiet fick för sig att den mindre förändringen av bidraget var ett hån mot studenterna. Något ungefär lika onyanserat kom från socialdemokratiskt håll.
Fascinerande. Det är bara någon dag sedan MP ville höja inkomstskatten för många kvalificerade akademikeryrken. De där med höga studielån kunde gott betala mer i skatt, tyckte de rödaktigt gröna.
Det handlar i hög utsträckning om jobb som kräver ett antal år som fattig student. När den som jobbar får mindre kvar efter skatt, blir det också tuffare att betala tillbaka på studielånet. Avbetalningarna höjs i takt med inkomsten. Drivkrafterna att studera vidare försvagas. Hög skatt på arbete försämrar vardagsekonomin för alla som försörjer sig själva utan bidrag, inte minst i ett samhälle med höga marginalskatter. Ju mer du tjänar desto större andel måste du ge till staten.
Regeringens politik är att göra det mer lönsamt att jobba. Var och en ska få behålla mer av vad man tjänar. Då är det inte orimligt att den som höjer sin kompetens – och lön – också får stå för mer av sina studiekostnader. För oppositionen är ett marginellt minskat bidrag detsamma som ett hån. Okej. Var är då förslagen för att verkligen minimera lånedelen och kraftigt höja bidraget? Om inte högre skatt på arbete faktiskt ska försvåra för den som pluggar vidare? Men nej, det där var mest krokodiltårar.