Ett nytt ord i svenskan är terrorresor. I sak handlar det om medborgare som beger sig utomlands för att ansluta sig till terroristgrupper eller liknande. Ett aktuellt exempel är jihadister som söker sig till Islamiska staten. Det är definitivt ett samhällsproblem att de åker – och ett minst lika stort att behöva hantera att de individer som kommer tillbaka.
Våra skattefinansierade system är stora och omhändertagande. Arbetslösa ska slussas in i program eller tillbaka i arbete med hjälp av Arbetsförmedlingen. Bostadslösa ska få tak över huvudet. Den som inte klarar att försörja sig har ofta rätt till stöd från sociala myndigheter. Och så vidare.
Välfärdssystemet frontalkrockar med idén att (främst) unga män ska kunna ägna sig åt terrorbrott och brott mot mänskliga rättigheter i andra länder för att sedan komma hem och kräva egna rättigheter. Det är ett problem som måste hanteras. Ett ambitiöst socialt skyddsnät gäller alla medborgare, även om personen i fråga har antidemokratiska sympatier och har ägnat sig åt sådant som bara borde mötas med lagens stränga arm.
Det svenska samhället har samtidigt inte råd att framstå som naivt. Ingen kan eller bör heller vara förvånad att många reagerar med bestörtning på att den som med öppna ögon gått med i en terrororganisation, känd för massavrättningar och folkmord, ska bistås med sociala förmåner, arbetsmarknadsåtgärder, sjukvård och rehabilitering.
Där regler och rättigheter krockar med demokratins principiella gränser behöver systemet ses över. Därför talar folkvalda representanter gärna om förbud mot så kallade terrorresor. Det är en början. Sverige har förbundit sig att spåra upp, utreda och medverka till att förövare av krigsbrott kan ställas till ansvar och lagföras. Svensk lagstiftning om folkmord och folkrättsbrott används, även om brottet har begåtts utomlands. De allra grövsta krigsbrotten finns verktyg för att hantera. Samt brott mot mänskligheten som tortyr, massvåldtäkter, systematiska stympningar och andra ytterst grova övergrepp. Men sådant som inte riktigt når upp till detta behöver också synas närmare.
I första hand ska återvändare från terrorgrupper gripas och ställas inför rätta. Minst lika viktigt är att terroristers rekryteringsarbete i Sverige kraftigt måste försvåras och motarbetas. Här finns värderingar, rättigheter och principer att värna.
I första hand ska de skattefinansierade stöttande insatserna finnas där för offren. Polis och rättsväsende ska fånga upp förövarna. Först därefter uppstår den svåra sociala utmaning som dömda, före detta väpnade extremister utgör i ett samhälle som är byggt på demokratiska friheter, rättigheter och skyldigheter. Så länge det ser ut som om misstänkta förövare bara möts med filtar och varm choklad, är den här debatten omöjlig.