Det är inte utan att en viss känsla av obehag infinner sig när man blickar ut i världen. Med den växande oro som finns är politiskt ledarskap nödvändigt, men behovet av ett sådant möjliggör också för populister att snabbt stiga till maktpositioner.
Se bara hur Donald Trump i det republikanska presidentkandidatvalet står orubblig mot det etablerade systemet. Se bara hur EU:s länder låter sina sämsta sidor lysa igenom i kölvattnet av flyktingvågen. Inte nog med att land efter land stänger sina gränser mellan varandra, man låter även gamla konflikter få nytt liv.
Makedonien har stängt dörren mot Grekland, men tjafs ända tillbaka till tiden för det bysantinska riket blossar upp som knappast underlättar för lösningar. Mellan Polen och Tyskland är stämningen spänd. Frankrike blir uppsamlingsplats för flyktingar som inte kommer vidare till England och upprorsstämning råder bland migranterna.
På gränserna står människor och gråter: Vi trodde att EU skulle vara en human plats. Varför släpper ni inte in oss? Förvisso tycks vapenvilan i Syrien ge humanitära krafter en chans att få in hjälp i landet, men ingen lösning på konflikten verkar vara i sikte. I skuggan av konflikterna i Mellanöstern pågår dessutom den värsta torkan och svältkatastrofen på 30 år i stora delar av Afrika. Brist på mat och vatten tvingar fram omflyttningar som även de tenderar att få pågående konflikter att eskalera.
När alla visar sina sämsta sidor krävs skickligt politiskt ledarskap. Inte en värld där alla väljer den enkla vägen och söker de svartvita svaren. Det är inget litet ansvar som landar på de ledande politikernas axlar. Då gäller det att de har modet att göra de viktiga reformerna och inte falla för lättsmälta populistiska förslag.
Nu senast föreslår Moderaterna i Nyköping att enbart ensamkommande flickor ska tas emot av kommunen. Moderaternas oppositionsråd Anna af Sillén vill se en jämnare könsfördelning och ett jämställdhetstänk i flyktingmottagande. Men i en debatt i Aktuellt säger hon också att det är viktigt att tänka på könsfördelningen bland Nyköpings invånare. Är hon också för någon slags familjeplanering där kommunens invånare uppmanas föda jämnt antal flickor och pojkar? Eller är det bara om det är en majoritet pojkar med invandrabakgrund som det är ett problem?
Anna af Sillén vill skicka signaler om att mottagandet är ojämlikt och att inte bara de resursstarka ska kunna ta sig hit. Men sannolikheten att familjer i Afghanistan och Syrien skickar sina flickor ensamma genom dagens Europa för att de hört att Nyköping inte tar emot pojkar är rätt låg. Därmed måste någon annan kommun ta ansvar för de pojkar som kommer. Och så fortsätter kommuner, politiker och institutioner att putta problemen mellan varandra. Hur vore det om alla i stället försökte visa sig från sin allra bästa sida?
Johanna Lundgren Gestlöf