Vi människor är dåliga på att uppfatta vilka de största hoten mot oss egentligen är. Vi är rädda för en spindel men kör gärna bil vare dag, trots löjligt stor skillnad i risk. På samma sätt blir det snabbt ogreppbart att försöka förstå de största riskerna inför framtiden. Klimatförändringar känns betydligt osexigare än att mördarrobotar tar över. Det ena lämpar sig så att säga bättre för film. Kanske är det därför vi inte uppmärksammar larmrubriker om antibiotikaresistens, trots att detta de facto är ett stort framtida hot.
Sörmlands Nyheter rapporterade nyligen (SN 10/6) om att resistenta bakterier ökar på sörmländska sjukhus. Kostnaderna fördubblas, fallen blir fler. Man har hittar fall med en av de värsta bakterier vi känner till. Än så länge har alla fall lyckats behandlas, men det kräver dyrare, starkare och mer långvariga behandlingar. Skräcken inför att man en dag inte ska kunna hantera en infektion känns allt mer påtaglig.
För drygt hundra år sedan såg det ut just så, en lunginflammation eller en urinvägsinfektion kunde leda till döden. Den som fick komplikationer vid exempelvis en förlossning och hamnade på sjukhus hade sämre chanser att överleva än den som inte gjorde det, på grund av alla bakterier i omlopp. Mänskligheten måste göra sitt yttersta för att inte hamna där igen.
När vi matar köttdjur med antibiotika – av ren lathet och slentrian – förvärrar vi situationen allt mer. Medicinutskrivning spelar också roll, i många länder kan man köpa antibiotika utan recept och använda fritt, men den mängden är ändå liten i jämförelse med vad som används inom djurproduktionen.
I valet till Europaparlamentet satsade Centerpartiet på en kampanj om antibiotika till djur, och efter att han kom in har parlamentariker Fredrick Federley jobbat aggressivt med frågan. Det är helt rätt fokus för den typen av forum, även om det kanske inte är en valfråga som engagerar flest. Problemet med antibiotikaresistens måste förhandlas och hanteras på högre nivå än i enskilda länder. Den globala handeln och rörlighet genom ökat resande gör att vi ändå alla kommer drabbas. Diskussionen måste ske i EU, och på sikt i än större internationella organisationer, som FN.
Kampen mot de resistenta bakterierna förs redan på vår egen bakgård, vi riskerar själva här och nu att drabbas av dess effekter. Därför ska vi slå tillbaka på flera fronter. Forskning och utveckling bör kombineras med restriktioner och lagstiftning. Få frågor är lika viktiga att lösa genom samarbete, varför vi måste ha rätt politiker på plats i de forum där det är möjligt.
Hanna Marie Björklund