Under 2000-talet har Miljöpartiet ingått i de flesta blocköverskridande koalitioner i de sörmländska kommunerna, men också i ett antal rödgröna styren. Positionen är strategiskt viktig, eftersom det går att få större genomslag för politiken än vad väljarstödet anger. Samtidigt gäller det att spela sina kort med omsorg. De som försöker ta mer än vad de ger, riskerar att hamna utanför när möjligheten uppstår.
Varje förhandling om makten har en gräns. Det största partiet förväntas bjuda på mest sett till sin storlek, men ingen bjuder på hur mycket som helst. I sådana lägen uppstår det alltid alternativ. Det är delvis effekten av detta som vi ser på den politiska kartan i Sörmland.
Ett exempel är Gnesta kommun. Miljöpartiet förhandlade med Socialdemokraterna och Moderaterna – på var sitt håll. Priset för MP:s medverkan sköt i höjden. Till slut ringde de två stora partierna varandra i stället – och en ny S+M-majoritet klev in i kommunhuset. I slutänden hamnade Miljöpartiet även utanför oppositionens samverkan. Partiet utmanade och förlorade samtliga voteringar om såväl vice ordförande-poster som oppositionsråd.
När Magnus Johansson, snart före detta kommunalråd för Miljöpartiet i Eskilstuna, säger till SN (15/12) att hans parti spände bågen för högt i länet betyder det att man överskattade sin egen roll i spelet om makten. Förhandlingarna handlade inte bara om vad som kan åstadkommas – utan också om vem som ska sitta på vilken post, med vilken makt och till vilken ersättning. Att kräva betydligt större uppdrag än vad väljarstödet motiverar är riskabelt. Spänner man bågen för hårt finns risk att strängen brister.
I Strängnäs styr numera socialdemokrater och moderater i samförstånd, precis som i Gnesta. I Katrineholm är de inne på andra mandatperioden tillsammans. Två partier som i valet utmålade varandra som motpoler visade sig snabbt kunna snickra ihop något gemensamt. I Eskilstuna sprack den rödgröna majoriteten och ersattes av den något ovanliga konstellationen Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet.
Intressant nog har Miljöpartiets tilltagande vänsterorientering i rikspolitiken sammanfallit med en socialdemokrati som allt oftare gör upp åt höger – i kommuner och i landsting. Samtidigt har de fyra Allianspartiernas skepsis inför Miljöpartiet – och kanhända även tvärtom – växt under 2014. Sådant påverkar.
Nu handlar inte alla förhandlingar om Miljöpartiet. De parlamentariska bekymren kommer i huvudsak av att ett parti som Sverigedemokraterna riskerar att bli tungan på vågen i kampen om makten.
Någon inrutad blockpolitik, som vi ser i kampen om makten i riksdag och Rosenbad, hittar vi knappt i Sörmland. Det rödgröna styret i Nyköping, det röd-röda i Oxelösund och Alliansmajoriteten i Trosa utgör de regionala undantagen från det blocköverskridande i Sörmlands kommuner och landsting.