Regeringens beslut om att Sveriges insatser i Afghanistan och Irak förlängs möttes på flera håll av ett moraliskt jubel. Försvarsminister Peter Hultqvist förkunnade att vi som svenskar har anledning att känna stolthet för det som Sverige gör. Ledarredaktionen på Dagens Industri jublade över att Sverige ska "fullgöra sin moraliska plikt".
"Kampen mot IS" verkar ha blivit en slags överideologisk klyscha som påminner om "kriget mot terrorismen". När klichéer dominerar förflyttas också det mediala och folkliga intresset bort från frågornas faktiska innehåll. Att debattera och diskutera kampens själva strategier blir liksom mindre intressant.
Vi borde fråga oss: Hur kan Sverige, som har så begränsade resurser, bidra på bästa sätt? IS eller Daesh är den värsta terrororganisationen i vår tid och de konkreta strategierna förtjänar att inte falla i retorikens skugga.
Att svenska trupper ska stanna i Afghanistan bör inte vara kontroversiellt. Men mer kontroversiellt är det med insatserna i Irak. Här har regeringens upplysningar varit något otydliga. Klart är i varje fall att 35 soldater ska vara kvar i Irak för att arbeta med rådgivning och utbildning av kurdiska Peshmerga-trupper.
Den som köper den mediala bilden av att Sverige nu ska "krossa IS" tillsammans med USA borde nog tänka om. Kurderna förtjänar visserligen både skydd och vapen från svenskt håll, men Margot Wallström är lite väl naiv när hon påstår att "Peshmergan är oerhört effektiv".
Irak består av tre delar: en sunnitisk som styrs av IS, en shiamuslimsk som styrs av Bagdadregeringen och så en kurdisk. Det är minst sagt osäkert om den bästa strategin vore att stötta de kurdiska Peshmerga-trupperna i ett anfall mot IS.
Förre utrikesministern Carl Bildt skrev på sin blogg (5/11) att det vore ett "betydande misstag" att använda dessa styrkor för att anfalla IS i arabiskt dominerade områden. Bildts bedömning var att IS skulle kunna mobilisera ett starkare stöd i att beskriva konflikten som bestående mellan kurder och araber. Att kurderna i förlängningen strider för att få ett eget land är inte okontroversiellt bland araberna.
Den svenska regeringen har tagit Sverige in i en komplicerad situation helt utan att samråda med oppositionen. Regeringen agerar som den gjorde förra hösten, när den slog fast att Sverige ska erkänna Palestina. Dels förbisåg man då principen om att samråda med oppositionen, och dels var ministrarna otydliga med hur aktionen konkret skulle göra skillnad.
Handlandet är principlöst, men också negativt för svensk utrikespolitik. När regeringar inte längre rådgör om internationella insatser med oppositionen blir utrikespolitiken sämre och samarbete svårare. Internationella insatser påverkar exempelvis den blocköverskridande försvarsuppgörelsen, som skulle gälla fem år framåt.
Risken är stor att regeringens kvicka, egenmäktiga handlande kommer slå tillbaka mot den själv. Och helt utöver det kommer bristen på dialog och samråd garanterat kunna slå tillbaka mot kvaliteten på svensk utrikespolitik.
Simon Palme