Det kostar på att få. I varje fall i Oxelösund, där kommunen fick två bastanta soffor av SSAB och det kostade nästan en halv miljon att ställa dem på plats. Det var tänkt att kosta hälften så mycket.
Det här avslöjades i SN:s intervjuprogram 10 minuter, där vår reporter Tommy Kägo frågade ut oppositionsrådet Dag Bergentoft (M). Ingen av de ansvariga i stora soffprojektet tycker – förutom oppositionen – att det var något särskilt med att notan drog i väg. Olyckligt möjligen, men inte konstigt och inte fel. Det är svårt att bedöma vad något ska kosta när kommunstyrelsen beslutar, förklarar kommunalrådet Catharina Fredriksson (S) för SN. Inte heller på Kustbostäder, som beställde jobbet, anses det som anmärkningsvärt att notan blev dubbelt så stor.
Att små och stora investeringar blir betydligt dyrare än förväntat är alltså regel. Det är så det fungerar. Om varningslampor inte längre tänds för kostnader som rakar i höjden har vi ett problem. Den offentliga kostnadskontrollen imponerar inte.
Detta handlar förstås inte exklusivt om just Oxelösund. Det finns gott om exempel också i grannkommunerna. Badhusbyggen, vattenledningar och fastighetsrenoveringar – där notorna växer, nollorna tickar på och kommunledningarna sällan reagerar, åtminstone inte i tid. Då har vi inte ens berört det som sker på statlig nivå. För vägar och järnvägar får man konsekvent ut mindre av varje satsad skattekrona än vad som var tänkt. Detta är så etablerat att det inte ens ses som ett mycket allvarligt problem.
"För ett investeringsprojekt existerar ett nålsöga: kommer projektet väl med i en åtgärdsplan, så kommer det i praktiken att byggas oavsett kostnadsutveckling. Detta leder till sämre drivkrafter för kostnadskontroll", skrev Riksrevisionen när den 2010 synade kostnaderna för stora väginvesteringar. Insikten verkar inte förändrat så mycket.
Att köpa på egen risk är en sak, att göra det med andras plånböcker som säkerhet är en annan. Tendenser att underdriva kostnader på planeringsstadiet måste tas itu med. Det är en vansklig inställning med pengarna räcker nog-optimism, särskilt frestande nära valår. Avvikelser måste i stället analyseras noga och återkommande. Kostnadsmedvetenhet och nya arbetssätt som sparar pengar behöver kontinuerligt etableras, vassare upphandlings- och beställningskompetens likaså.
Varför då? Det är ju en investering som ska göra något långsiktigt bättre. Förvisso, men effekten av varje satsad krona måste alltid värnas. Framöver kan det vänta minst ett par ekonomiskt svettiga år för kommuner och landsting. I det läget kommer vården, skolan och en mängd andra verksamheter uppmanas att spara, gneta och avstå från allt som går att avstå ifrån, även om det smärtar. Om sådana påbud ska möta bred förståelse och lojalitet, måste investeringar underkastas samma grundsyn. Även när det måste gå fort – och skulle sitta fint.