Länge sades det att invandring och integration inte diskuterades av de etablerade partierna, att Sverigedemokraterna fick ett osunt monopol på frågan. Detta samtidigt som många medborgare kände av den segregation och de sociala problem som följer av att vissa grupper är utsatta och dåligt etablerade. Det har inte varit enda faktorn bakom SD:s framgångar men det kan mycket väl ha bidragit. Den tiden är uppenbarligen förbi, nu är i princip alla partier ute och ska presentera just sitt förslag för bättre integration.
Kristdemokraterna har sagt sitt. Nu var det så dags för Folkpartiet och Centerpartiet att presentera ett gäng nya egna förslag. Vissa skiljelinjer börjar synas inom Alliansen i frågan.
FP landar i arbetsrätt och arbetslinje, med reformerad turordning, mer arbetsincitament för att få permanent uppehållstillstånd och försörjningskrav för anhöriga. Folkpartisterna vill även få bort KD:s symbolfråga vårdnadsbidraget och återlanserar en egen gammal favorit, språktest.
C kör på smalare förslag, där man fokuserar på det allra första steget i integrationen. Det handlar om vad man ska tvinga leverantörer av boenden för nyanlända att tillhandahålla, exempelvis praktik och språkundervisning från dag ett. Det handlar också om att validering av betyg och utbildningar måste bli bättre och mer jobbstimulans för etableringsstöd.
För den som betecknar sig själv som frihetlig eller liberal, oavsett vilket parti man än tillhör, kommer integrationsdebatten bli en utmaning i självrannsakan. KD tycker inte nyanlända ska tillåtas fatta fel beslut när det gäller trångboddhet om det enligt KD blir för stora sociala konsekvenser. FP gör detsamma med möjligheten att få vara hemma med sina barn längre – om det i FP:s ögon dröjer för länge innan framför allt invandrarmödrar kommer ut i arbetslivet.
Alla partier är beredda att kompromissa med personlig frihet kring just de värderingar de tycker att alla andra borde hålla med dem om. En mer konsekvent linje kan ju vara att snarare lämna alla sådana beslut åt individen, men inte heller tycka att staten ska betala och subventionera lika mycket. Kanske är det så att vi ska ge mindre pengar åt alla för att de är hemma med sina barn, men låta dem vara hemma precis så länge de vill? Exempelvis. Att faktiskt vara ärlig med att man vill göra staten mindre verkar dock fortfarande vara väldigt kontroversiellt, även bland de som identifierar sig som liberaler.
Det enda vi verkligen bör försöka styra över politiskt är det som hjälper människor bygga sin tillvaro i ett nytt land. Nämligen möjligheterna att skaffa ett första jobb och att kunna försörja sig.
Hanna Marie Björklund