Den som kör genom inlandet ser tecknen i husens tomma ögonhålor. Oavsett om vägen bär genom glasriket i Småland eller i inre Ångermanland vittnar byarna om samma sak. I något av husen låg Kooperativa. Intill låg fotbollsplanen, den igenvuxna längdhoppsgropen och spåren från isrinken som en gång var upplyst om vinterkvällarna. Någonstans längs vägen nykterhetslogen, församlingshemmet och dansbanan. I det gamla postkontoret huserar i bästa fall en loppis numera. 

Vad alla dessa byggen i otaliga svenska byar vittnar om är hur svenskarna i långt över hundra år har bedrivit problemlösning. Kooperation och föreningsliv har tillgodosett livsmedelsförsörjningen, motat bort superiet och byggt fysiskt starka medborgare. Gemenskap och folkbildning har då varit välkomna bieffekter när problem på samhälls- och individnivå ska lösas. 

Idag saknas knappast problem på någon av dessa nivåer, men problemlösningen ser annorlunda ut. Samtidigt har ”ofrivillig ensamhet” seglat upp som ett större folkhälsoproblem. Enligt forskningen leder den till såväl fysisk ohälsa (högt blodtryck, hjärtinfarkt och stroke) som psykisk (minskat välbefinnande, depression, försämrad kognitiv förmåga) och ökad risk för förtida död. Riskerna för den enskilde kan enligt Världshälsoorganisationen, WHO, jämföras med att röka 15 cigaretter om dagen. 

Förr användes den infrastruktur där folkets engagemang kanaliserades i samhällets rottrådar, från den gigantiska socialdemokratiska rörelsen, genom bank, försäkring och kultur och ned till minsta vägförening. Den som engagerade sig var inte ensam, och nästan alla engagerade sig. I dag finns infrastrukturen i stora delar kvar, men medlemmarna och de förtroendevalda saknas. 

Så vad göra? Från politiskt håll har ambitionen att visa handlingskraft mot den ofrivilliga ensamheten inte saknats. År 2022 presenterade regeringen en ”gemenskapssatsning”, där Folkhälsomyndigheten fick i uppdrag att ta fram en nationell strategi mot ensamhet, samtidigt som hundratals miljoner har öronmärkts till vården, kommuner och civilsamhällesorganisationer för att arbeta med frågan. I slutet av februari presenterade Folkhälsomyndigheten och socialminister Jakob Forssmed (Kd) den nya strategin, där två av delmålen var att tillgodose att det finns sociala arenor för alla (där faktorer som ålder, etnicitet, socioekonomi eller funktionsnedsättning inte ska vara hinder) samt att hindren för socialt deltagande på dessa arenor ska monteras ned. 

Pressträff med Folkhälsomyndighetens generaldirektör Olivia Wigzell och socialminister Jakob Forssmed (KD) som redovisar regeringsuppdraget att ta fram en nationell strategi mot ofrivillig ensamhet.

Foto: Viktoria Bank/TT

Med det i åtanke är det närmast ironiskt hur Folkbildningsrådet vid samma tidpunkt har släppt rapporten ”Nedskärningens konsekvenser” om hur just dessa sociala arenor, som idag når otaliga funktionsnedsatta, äldre och nyanlända, minskar när det statliga stödet till studieförbund och folkhögskolor kapats. Samma miljoner som dragits in från ungdomsförbund och folkbildningsorganisationer läggs nu på nya påhitt, såsom det digitala, administrativt betungande och snordyra ”fritidskortet” och, får man förmoda, flyktiga, kortvariga projektanställningar med rätt buzz-words om motverkande av ensamhet. En skattefinansierad promenad över ån, efter vatten, vill säga. 

Den politiker som vill att den oönskade ensamheten ska minska eller försvinna, bör se till att det starka civilsamhälle som skapats under decennier har fortsatt utrymme att växa av egen kraft. Svaret är inte alltid att kasta pengar på alla som ber om det, men en bra början är att tillse att ideella organisationer inte dukar under av klåfingrighet, administration och byråkratiska hinder.