När EU fick ett antal nya medlemsländer år 2004 fanns det en oro i flera led för att de var allt för fattiga för att kunna fungera på en inre marknad med befintliga medlemmar. En byggarbetare i Polen sades tjäna så pass mycket mindre än en svensk att om denna tilläts åka hit och jobba skulle hen pressa ner de svenska lönerna. Dåvarande statsministern Göran Persson (S) varnade för social turism.
För så fungerar en välfärdsstat med reglerad invandring och arbetskraftsinvandring. Priset på exempelvis arbetade timmar sätts inom de egna gränserna och inte på en världsmarknad som görs med råvaror. De egna invånarna ska skyddas inom systemet från andra människor från andra länder som vill konkurrera. Samtidigt köper vi allt fler varor som produceras billigare utomlands, så systemet i sig innehåller en rejäl dos av hyckleri. Vi låtsas som om den egna marknaden kan skyddas för evigt och att omprövningar av egna regler är ondskan själv – trots att vi redan konsumerar dessa ondskefullt framställda varor.
Många fackliga organisationer har ett kluvet förhållande till detta. Å ena sidan vill man säkert genuint vara solidarisk med arbetarrörelsen över gränser, å andra sidan blir det jobbigt när någon från Slovakien vill komma och jobba för lägre lön än vad facket har bestämt är rimligt. Då blir den personens fria vilja plötsligt ett hot. Det är ju fackliga organisationers uppdrag att se efter de egna medlemmarnas intressen.
Det här var bakgrunden till författaren Fredrik Segerfeldts rapport "LO ropar på vargen" som släpps via nätverket Migro som verkar för öppna gränser. Han går där igenom retorik som förekom från LO-organisationer inför EU-utvidgningen och rädslan för lönedumpning och färre jobb. Samtidigt jämför han med vad som faktiskt hände. Intressant i sig, exempelvis kom tillslut 62 000 personer mellan 2003-2012 från dessa länder permanent till Sverige. Anmärkningsvärt få.
Det fanns en del hisnande uttalanden från fackliga företrädare, både då och nu. Rasismen mot människor från östeuropeiska länder är fortfarande närvarande i leden. Men Sverige införde aldrig övergångsregler, både riksdag och fackliga organisationer lyckades stå emot den här typen av tankegods. Som ett av bara tre länder i hela EU. Det är viktigt att komma ihåg och fortsätta värna. Det finns fler dörrar kvar att öppna, fler reformer som kan göras och de är inte farliga. För ett litet land som oss är de tvärt om ytterst nödvändiga för vår fortsatta dynamiska tillväxt och överlevnad.
Hanna Marie Björklund