Det är lätt att känna trygghet i miljöer där det är många människor i rörelse. Om något skulle hända finns det så många som ser och många som kan ingripa.
Tror vi. Hoppas vi. Luras vi?
När vi ställs inför händelser som vänder upp och ned på tilltron till tryggheten i folkvimlet, tilltar tvivlen.
Det är inte svårt att hitta någon, främst kvinnor, som kan vittna om hur de har fått stifta ovälkommen bekantskap med andra i större trängsel. Med händer och höfter som trycks fram i jakt på kränkande kroppskontakt. Trängseln skapar kamouflage för sexuella trakasserier precis som det underlättar för stölder – och försvårar identifiering av förövare.
De senaste tidens uppmärksamhet på övergrepp av sexuell karaktär vid stora offentliga festligheter och festivaler med fritt inträde, är rimliga exempel på detta. Att förövarna verkar ha färdats i flock komplicerar saken ytterligare.
Det är därför anmärkningsvärt att polisen inte fann en dylik händelseutveckling värd att följa upp eller agera mot. I samband med de två senaste årens We are Sthlm-festival i Stockholm verkar arrangörerna ha haft en ökad "vaksamhet" mot övergreppen, utan att det fick effekt. Allvaret har undgått även bevakande medier. Stora fester är ofta stökiga och svåra att överblicka. Ordningsproblemen är sällan få.
Först i dagarna har vittnesmålen från antastade unga kvinnor börjat få medieutrymme. Allt ifrån Köln till Kalmar – och nu också Kungsträdgården i Stockholm. Utvecklingen med gäng med unga män som målmedvetet, utan att oroas över ordningsmaktens reaktion, ger sig på unga kvinnor och startar bråk med andra män i skydd av folkmassan, är allvarlig. Det kräver skarpa motåtgärder från rättsväsendets sida.
Den svaghet som avslöjas när polisen själv erkänner att den inte tog händelserna på tillräckligt allvar och även undvek att kommunicera saken av någon form av rädsla för att göda främlingsfientlighet, är därför monumental (DN 10/1). Brott är brott. Uppgifter om förövarna som har med själva brottet att göra bör kommuniceras där det är rimligt sett till polisutredningen. Professionella poliser ska förstås inte sprida fördomar, lika lite som ansvarsfulla medier. Men en polis som tar partipolitiska hänsyn, även av till synes godhjärtade skäl, hamnar lätt i konflikt med sitt uppdrag. Det har varken polismyndighet eller medborgare råd med.
Tryggheten i folkvimlet bygger på att tillräckligt många medmänniskor delar och respekterar varje människas rätt till personlig integritet och rörelsefrihet. Det kräver att andra ur massan åtminstone larmar när något inte står rätt till. Var och en av oss har ett ansvar för tryggheten, ett krav på civilkurage. Allt förutsätter en polismakt och rättsväsende som reagerar och agerar professionellt. Även vid brott som är svårutredda och sådant som riskerar att bidra till rasism och andra kollektiva fördomar.
Rikspolischefen Dan Eliasson är skyldig att svara – och åtgärda. Hur kunde offren hamna så i skymundan?