Ledare: Politikerföraktets uppgång och fall

Flera saker kännetecknar en god ledare. Strategisk skicklighet, god retorik, förmåga att lyssna och förtroende från dem som ska ledas. Men just förtroendekapital är dyrbart – tidskrävande att bygga upp och kan mycket snabbt förlora sitt värde.
Statsminister Löfven med sin regering har i sanning fått erfara detta. Ministrarna vill väldigt gärna visa handlingskraft och i de oroliga tider som råder finns ett egenvärde i att agera. Problemet är exempelvis att de i början av hösten med styrka deklarerade att Sverige ska vara ett föregångsland när det kommer till flyktingmottagande. ”Mitt Europa bygger inte murar” basunerade Löfven ut i ett historiskt tal.
Bara några månader senare vill samma uppsättning ministrar införa id-krav och möjliggöra en stängning av Öresundsbron, men efter kritik från lagrådet ändrade de sig om Öresundsbron. ID-kraven kvarstår dock, vilket i praktiken gör att asylrätten för väldigt många på flykt inskränks. Är inte det murar?
I helgen sa finansminister Magdalena Andersson att hon är beredd att släppa principen om att alla reformer ska finansieras krona för krona. Alliansregeringen hade högt förtroende när det kom till ordning i statsfinanserna och för att konkurrera med det har det varit viktigt för Andersson att hålla denna linje. Nu ska hon istället låna för att klara utgifter för flyktingmottagande och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Att låna till investeringar är en sak, men till att täcka utgifter riskerar att leda till en oansvarig ekonomisk politik. De borde istället se till att effektivisera befintliga system.
När det kommer till Miljöpartiet är situationen ännu värre. I en reklamannons förra veckan skrev de att Sverige behöver en väg tillbaka till öppenhet och solidaritet. Det blir nästintill ironiskt hur de försöker vara opposition till sig själva, när det i själva verket är deras regering som samtidigt är med och stänger vägarna till just öppenhet. Är makten eller principerna viktigast för partiet?
Det svåra med politik är att hålla en tydlig linje i en föränderlig omvärld, vilket tenderar att premiera luddighet. I tider av kris är det viktigt att det finns en stark ledning. Men går man ut för starkt riskerar man att falla på eget grepp, och resultatet blir att förtroendet för hela politiken undermineras. Det är en fin balansgång och regeringen Löfven tycks snubbla gång på gång.
Det drabbar inte bara regeringens företrädare utan hela det demokratiska systemet. Att den partiledare som inte är i tjänst just nu, Centerpartiets mammalediga Annie Lööf, har seglat upp i toppen av förtroendemätningarna säger en hel del. Nog för att hon är skicklig, och det är lättare att vara rak och tydlig i opposition, men det sjunkande förtroendet för andra företrädare visar på ett avstånd mellan politik och medborgare som inte är sunt. I längden riskerar ett sådant politikerförakt att bli mycket farligt.
Johanna Lundgren Gestlöf