Någonting har hänt i det svenska politiska landskapet de senaste åren. Den för Sverige så typiska pragmatiska linjen där kompromisser och uppgörelser är ledord har i viss mån naggats i kanten. Många känner sig obekväma i det tuffa debattklimatet som rått under hösten. Andra är bara obeskrivligt trötta på det tjafs och den ovilja till gemensamma lösningar som uppvisats av samtliga partier.
Efter förra veckans turbulens och aldrig sinande rapportering om det stundande nyvalet är en del även bekymrade över Sveriges hittills så stabila internationella rykte. Då är det tur att denna vecka i stället präglas av något av det högtidligaste vi har – Nobelfesten. Plötsligt fylls Stockholms gator med japanska filmteam som ska dokumentera fysikpristagarnas resa. Ledande forskare samlas för diskussioner och seminarier. Val av klänningar och frisyrer analyseras.
Trots det stora intresset för Nobelveckan är det är inte alltid pristagarnas upptäckter och bidrag till forskningen är så enkla att ta till sig för gemene man. Fredspristagaren Malalas livsöde berör på ett unikt sätt och bokhandlarna säljer ovanligt många böcker av Modiano inför jul. Men även årets ekonomipristagare Tiroles forskning har inverkan på vår dagsaktuella debatt.
Tiroles arbete syftar till att utreda hur vi kan tygla mäktiga företag. Han ställer frågor kring hur myndigheter ska utforma en konkurrenspolitik som undviker ineffektiviteten förknippad med monopolmarknader. Hans teorier har bland annat legat till grund för EU:s avgiftsreglering för att ringa med mobiltelefon mellan länderna.
När superdupervalårets valrörelse fortsätter i vår kommer även diskussionerna om privata välfärdsalternativ att fortsätta. Här kan Tirole ge relevant input där de båda blocken tenderar att köra fast i en alltför ideologisk diskussion.
Medan vänstersidan menar på att det viktigaste är att förbjuda vinster har Alliansen ibland försvarat valfrihet till den grad att inget annat verkar spela någon roll. Tirole säger att marknaden inte är perfekt och att det därför krävs starka myndigheter, såsom Konkurrensverket, för att skapa maximal samhällsnytta. Samtidigt är inte en statlig reglering av vinster lösningen enligt honom.
Tiroles forskning visar att begränsade vinstmöjligheter lockar till sig de minst effektiva företagen. Med vinst som sporre uppmuntras företagen att jobba bättre, sänka kostnader och överträffa kvalitetsförväntningarna.
I stället är det absolut viktigaste kvalitetskontrollerna. Med Tiroles tankesätt kanske en framtida regering bör fokusera på hur man stärker mandatet för de myndigheter som har i uppgift att förhindra fusk och genvägar i välfärdsföretag. Att förbjuda vinster må vara den enklaste vägen – kvalitetskontroller är dyra. I längden blir dock även ineffektivitet och uteblivna arbetstillfällen mycket kostsamt.
Johanna Lundgren Gestlöf