Konstitutionsutskottet är en rimlig ordning i en parlamentarisk demokrati som inte vill ha en fristående juridisk instans som ska vårda författningen i relation till maktens utövare. I konstitutionsutskottet följer riksdagens ledamöter upp hur regeringen förhåller sig till de folkvaldas beslut. För att en sådan granskning ska vara angelägen krävs ett stort mått av integritet hos utskottsrepresentanterna. Det gäller att inte fastna i partipolitik och petitesser.
KU blir annars lätt en institution för partipolitisk teater. Utskottets ordförande, inte minst, får inte vara oppositionens torped, hellre väktare av formalia. Utskottets utfrågningar är på allvar men har inte alltid respekterats. Några ansvariga har vägrat att komma, exempelvis den före detta näringsministern Maud Olofsson (C). Andra utfrågningar har blivit rena dokusåpan. Minns vet hut-duellerna mellan Anders Björck (M) och Carl Lidbom (S) i samband med den så kallade Ebbe Carlsson-affären 1989.
Politikernas granskning av sina likar blir en polaroid-bild av det politiska samtalet. Partier och enskilda ledamöter har ett ansvar för att inte skapa inflation i anmälningar eller bara se det som ett sätt att visa oppositionellt missnöje med regeringen. Ministrarna har i sin tur att respektera utskottets roll och inte medverka till att granskningens innebörd undermineras eller förlöjligas.
Under januari i år lämnades 26 anmälningar in till utskottet, varav 23 kom in under förra veckan. Regeringen har förvisso ägnat sig åt en hel del valhänt regeringsutövande – och det kan mycket väl ge en och annan välförtjänst prickning efter utskottets granskning. Men allt som anmäls är inte relevant. Här finns en trend, med minst en mandatperiod i ryggen, att KU-anmälningar främst blir till symbolpolitik. Delvis för att det finns en pinsamhet för ministrar att bli formellt anmälda, delvis för att en anmälan snabbt – och närmast automatiskt – leder till rubriker i granskande medier. En välgrundad anmälan ska vara uppseendeväckande och därför bör möjligheten nyttjas med omsorg.
Jakten på rubriker blev som mest plågsam och pinsam när Moderaterna och Socialdemokraterna nyligen utväxlade KU-anmälningar, för hur Löfven-regeringen respektive Reinfeldt-regeringen hade hanterat migrationspolitiken. Ett par ministrar har dessutom sänkt sig till att reagera på KU-anmälningar med ord som trams och tjafs, inrikesminister Anders Ygeman respektive utrikesminister Margot Wallström. De borde veta bättre.
Regeringen är parlamentariskt svag och emellanåt även inkompetent. Det är därför frestande för oppositionen att slå ett par gånger extra i KU-sammanhang, bara för att den har möjlighet att göra så. Då gäller det att minnas att enighet är KU:s verkliga styrka. I fjol enades utskottet om att pricka regeringen Löfven i tio olika fall. Det var en respektingivande markering mot undermåligt regerande.