Efter att den kände historieprofessorn Dick Harrison skrev en upprörd debattartikel om missförhållanden på sitt universitet, där det är viktigare att studenterna får godkänt än att deras faktiska kunskaper stärks, har aktörer som Saco hängt på debatten om den högre utbildningen. Det finns flera anledningar till att den här diskussionen kommer upp med jämna mellanrum. Och den viktigaste av dem är det faktum att vi har ett antal problem som kvarstår och som ingen har tagit tag i.
Systemet att betala universitet och högskolor per passerad elev gör att man snabbt får märkliga incitament att godkänna så många som möjligt. Det är ett misslyckande.
Många utbildningsplatser ses lätt som lösningen på ett nödvändigt kunskapslyft i ekonomin. Viljan att tillgängliggöra utbildning för fler kan lätt slå tillbaka och bidra till inflation. Syftet var från början att ge något värdefullt, en examen till fler, men i stället har det bidragit till att devalvera en examens värde. Fler utbildningsplatser är bara en bra idé om man samtidigt kan garantera höga krav och god kvalitet på de nya platser som tillkommer. Vilket har visat sig vara svårt.
Samtidigt kan man definitivt ha åsikter om det här med att gnälla på ungdomen. Det har varit en nationalsport i decennier. Men det finns en god poäng ändå i att diskutera studentkårers inflytande över undervisningen samt det faktum att vår kulturella ovana vid arbetslivet smittar av sig på vår syn på utbildning. De svenska ingångslönerna är bland de högsta i världen. Vi har en låg andel enkla jobb i ekonomin. Alltså finns det ett helt gäng unga som studerar och som aldrig har jobbat en dag på en arbetsplats. Då är det inte svårt att se hur man tar med sig kulturen från grundskolan snarare än arbetslivet till den högre utbildningen. Det vill säga uppfattningen att andra har ansvar för att hjälpa mig att klara av mina studier. I arbetslivet kommer ingen hjälpa dig med allt som är lite svårt. Där finns ett element av konkurrens. Att många unga inte möter den kulturen redan på universitetet förbereder dem dåligt inför hur vuxenlivet ser ut.
Systemet med utbetalda bidrag efter studenters genomströmning behöver reformeras. Vi ska fortsätta investera för en högt utbildad befolkning, men det är inte fel att försöka diversifiera utbildningar och inte glömma bort att satsa på yrkeshögskolor. För stort fokus på att bara bygga ut likartade platser leder lätt till inflation. Dessutom, en 23-åring är de facto en vuxen människa. Det är inte rimligt att man som sådan lägger mer energi på att överklaga lärares beslut än att faktiskt studera och förbereda sig på ett arbetsliv i global konkurrens.
Hanna Marie Björklund