När midsommar har firats med små grodor och sill går många svenskar på välförtjänt semester. I vanlig ordning kommer också rapporterna om saker som inte går på semester. Den psykiska ohälsan. Våldet i nära relationer. Ätstörningarna. Problemen blir snarare ofta ännu värre på somrarna.
De ungdomar som har det struligt hemma har inte längre en tillflyktsort i skolan. Barn i familjer med knappa resurser lider av att se kamraterna åka på roliga semestrar man själv inte har råd med. Partners har mer tid att umgås men mängden alkohol som konsumeras ökar och våldet i nära relationer tenderar att öka med det. Alla klädkedjor har reklam med smala tjejer i bikini och pressen inför att själv visa sig lättklädd på stranden ger otaliga unga kvinnor ångest.
Men trots att det år efter år är likadant tycks resurserna aldrig bli tillräckliga för att hålla psykiatrin, socialtjänsten eller ätstörningsklinikerna öppna. De offentliga aktörer som borde vara ansvariga för att skydda och stötta drar ned rejält på öppettiderna.
Det är naturligtvis svårt att ha verksamhet precis som vanligt under semestertider. Anställda inom socialtjänsten förtjänar några veckor ledigt precis som alla andra, om inte mer. Även om vikarier tas in påverkas verksamheter där kontinuitet är viktigt oundvikligen när anställda är borta.
Men det är märkligt att det inte går att hitta system där utbudet bättre matchar efterfrågan, speciellt när det rör så allvarliga områden som psykisk ohälsa, våldsutsatta, sexuellt utnyttjande eller barn som far illa.
Då är det positivt att se hur civilsamhället kliver in och tar ansvar. Enligt föreningen Unizon (tidigare Sveriges Kvinnojourers Riksförbund) kommer nio av tio kvinno- och tjejjourer att ha öppet hela sommaren. En femtedel av dem förväntar sig högre tryck från stödsökande under sommaren och nästan alla förutser ett höjt tryck när många sedan återvänder efter en tuff sommar.
Kvinnojouren Mira i Nyköping har öppet som vanligt, precis som Meja i Eskilstuna som dessutom har extraöppen chatt på midsommardagen. Unizon menar på att genom god planering och många frivilliginsatser lyckas de stötta utsatta året om, inte bara under tre av fyra årstider.
Även andra organisationer brukar ställa upp med stöd och erbjuda aktiviteter under sommaren för de som behöver någon att prata med. Kyrkan är ett typiskt sådant exempel. Även om spetskompetensen som finns hos utbildade inom psykiatrin eller socialtjänsten saknas är möjligheten till en mötesplats ändå oerhört viktig.
Det är katastrofalt att det offentliga sommar på sommar sviker, och det är dags att ändra i systemet för att redan utsatta inte ska få det värre. Tack och lov finns ett civilsamhälle som inser att myggbett och regnskurar är värdsliga problem. I stället lägger de energi på att hjälpa andra, och för det förtjänar de ett stort tack.
Johanna Lundgren Gestlöf