När Allianspartierna hjälpte Socialdemokraterna och Miljöpartiet att rädda regeringsmakten, köpte de fyra partiledarna sig själva en ordentlig huvudvärk. Decemberöverenskommelsens pris är högt – och den första avbetalningen kommer nu.
Den vårbudget som regeringspartierna lägger fram i dag, onsdag, är ungefär som befarat. Privat arbetsmarknad – företagare och de anställda – får sämre förutsättningar. S+MP måste finansiera de utgiftslöften som inte redan har svikits. I detta finns en och annan vettig social förändring, men också mycket som vid en mer sund bedömning hade förkastats.
Det här en vårbudget som en Alliansregering aldrig hade lagt fram. Inte heller är det en budget som en blocköverskridande regering hade klämt ur sig.
Alliansen har medvetet drivit S och MP i famnen på V, men det är inte Vänsterpartiets budget. Det är Socialdemokraternas och Miljöpartiet som kräver att de privata jobben ska betala statens ökande utgifter. Pedagogiskt må det vara talande väl illustrerat hur en svag vänsterlutande regering landar i för jobbens del skadliga beslut, därför att utgiftsökningen ses som viktigare än sund beskattning.
Ur Allianspolitisk synvinkel – och för de väljare som röstade på något annat än den politik som nu läggs fram – blir detta en dyrköpt pedagogik.
Och Allianspartierna kommer att låta statsminister Stefan Löfvens vårbudget gå igenom. Bara för att garantera att Socialdemokraterna inte ska agera destruktivt om rollerna så småningom blir de ombytta.
Det alla som tycker illa om vänsterpolitikens skadlighet för företagande, näringsliv och kraften på den privata arbetsmarknaden glömmer är att alternativet inte är en mysig tillvaro. Det är en riksdag beroende av Sverigedemokraternas nyckfullhet – och SD är inget Alliansvänligt gäng gatumusikanter.
Partiet röstade på Alliansens budget för att det inte var regeringens, inte för att SD ville ha den. SD-principen är att försöka fälla varje regering som inte har en tydlig majoritet i kammaren. Inget annat parti är redo att ge SD det inflytandet. Ingen längtar efter parlamentariskt kaos.
Förvisso finns en tredje väg, en koalition över blockgränsen. Men inget av de mindre Allianspartierna har något uppenbart att vinna på detta i nuläget. Först i ett akut krisläge kommer sådana dörrar att öppnas.
Det finns lägen då DÖ, förkortningen på överenskommelsen, verkligen kommer att dö. När allt måste börja om från noll. Ett totalt sammanbrott i försvarsförhandlingarna är en sådan situation. En annan är om regeringen försöker smyga igenom för mycket som inte är budgetfrågor. Då har realpolitikens pris blivit för högt – och regeringen kommer att falla.
Inget av Allianspartierna har hittills varit i närheten av att ställa ett sådant ultimatum. Alla dyrköpta och dåliga politiska förslag till trots verkar DÖ överleva vårbudgeten.