Under partiledardebatten i riksdagen nyligen blossade en debatt om utsläppsrätter upp mellan Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C). Sverige sålde under 2013, på regeringens begäran, ett överskott av 1,3 miljoner utsläppsrätter. Sjöstedt menar att dessa borde ha annullerats, med följden att utsläppet av 1,3 miljoner ton koldioxid inte hade skett. Försäljningen innebär att utsläppet nu skett på annat håll i Europa och att regeringen fått en intäkt på 38,4 miljoner kronor.
Överskottet som debatteras ingår i EU:s utsläppshandelssystem, ETS, vilket fungerar som ett gemensamt styrmedel med syfte att på lång sikt minska EU:s utsläpp. Systemet, som ska främja teknikutveckling och innovation, omfattar anläggningar inom industri, energiproduktion samt ett antal företag med flygverksamhet. Funktionen med systemet, som sätter ett tak för hur stora utsläpp som får ske, är att företag som släpper ut mindre än vad de har rätt till, kan sälja överskottet och på så vis gynnas ekonomiskt. Detta utan att utsläppen blir större än vad som planerats. Tänkt som en marknadsmekanism som gynnar miljövänliga företag.
Miljöminister Lena Ek försvarar försäljningen med att en annullering inte hade varit demokratiskt förankrat och på så vis osolidariskt mot övriga länder, där överskottet sålts. Hon menar vidare att det aktuella överskottet är en så pass liten del av det totala överskott som finns inom ETS. Dessutom är det redan inräknat i den accepterade balansen för utsläpp inom EU.
Lena Ek må ha rätt i att det, ur ett stort perspektiv, är en futtig mängd koldioxid, men slutsatsen är ändå att utsläppet av 1,3 miljoner ton koldioxid kunde ha förhindrats genom en annullering. Det kan synas märkligt att så inte skedde, eftersom Centerpartiet säger sig vilja minska på antalet utsläppsrätter och på så vis höja värdet på dem. Lena Ek kommenterar på sin blogg att det aldrig varit regeringens linje att undandra de utsläppsrätter från marknaden som varit avsedda för den svenska industrins behov inom ramen för EU:s klimatpaket. Här skönjs en viss konflikt inom regeringen, men det är tydligt att de långsiktiga relationerna till övriga EU har prioriterats framför möjligheten att, vid endast ett tillfälle, minska utsläppen med en förhållandevis liten mängd koldioxid.
Det stora problemet ligger egentligen i det totala överskottet inom ETS, som i storlek motsvarar nästintill detsamma som de totala verkliga utsläppen. Taket för utsläppen är alldeles för generöst tilltaget, samtidigt som för få verksamheter inkluderas. För att öka drivkraften hos företag i arbetet att bli miljövänligare måste överskottet av utsläppsrätter bli mindre, vilket i sin tur höjer värdet på dem. Det faktum att systemet är EU:s främsta styrmedel för att minska utsläppen gör situationen extra besvärlig. I dagsläget främjas varken teknikutveckling eller innovation – det är lönsammare att nyttja fossil energi.
Adam Arnesson