Under valrörelsen kom det stora förslaget som skulle rädda läraryrket. Miljöpartiet lovade en lönehöjning på 10 000 kronor. I praktiken blir det 3 000. Och det är inte Miljöpartiets förtjänst.
Den surrealistiska lönehöjningen var ett förslag från den mest jordnäre av Miljöpartiets två språkrör, nämligen utbildningsminister Gustav Fridolin. Att ett sådant löfte skulle uppfyllas var väl ingen som trodde då den politiska realiteten ser annorlunda ut. Lärare är en viktig väljargrupp för Miljöpartiet och löftet fick ges.
I verkligheten är lönefrågan en fråga för arbetsmarknadens parter och inte politiker. Den faktiska lönehöjningen på 3 000 är en höjning som ska ske stegvis från och med 2017, och är ett resultat av de vanliga partsförhandlingarna. I bästa fall är detta en hemsnickrad MP-variant av Jan Björklunds förstelärartjänster.
Fridolins makt i frågan är ytterst begränsad och det finns få medel att genomföra detta populistiska förslag för. När de rödgröna nu har lagt sin första ordentliga budget är det dags att börja uppfylla det generösa löftet.
Syftet med lönehöjningen är att göra läraryrket mer attraktivt. Enligt studier gjorda av Lärarförbundet är god arbetsmiljö enskilt viktigaste faktorn när ungdomar ska välja yrke. Det som lockar till att bli lärare är yrkets kärna, nämligen uppdraget att jobba med barn och ungdomar. Den låga lönen kanske avskräcker unga men är långt ifrån det enda som behöver göras för läraryrkets status.
Med 1,6 miljarder, som löneökningen skulle ha kostat, kan mycket göras. Representanter för Lärarnas Riksförbund redogör i en debattartikel i Svenska Dagbladet (2/9) om vad som behövs för att höja yrkets status. Deras förslag grundar sig i färre utbildningsplatser av högre kvalitet, högre krav på lärarstudenterna och en mer behovsprövad utbildning. Det utbildas alldeles för många lärare på lågkvalitativa specialistutbildningar som sedan inte behövs i skolan.
Pengar, som Fridolin vill lova bort, borde i stället gå till en mindre men vassare lärarutbildning. Författarna nämner att i Sverige har vi 28 lärosäten som utbildar till lärare, medan Finland har bara åtta. Av naturliga skäl urholkas kvaliteten på utbildningen ju fler lärosäten det finns.
Att enbart försöka höja läraryrkets status med högre löner är respektlöst mot ett yrke som värdesätts med kunskap och engagemang. Finland, ett utbildningsland att ta efter, ligger strax över Sverige i lönetabellen. Som känt presterar Finland betydligt bättre i Pisa-mätningar och har ett läraryrke med en betydligt högre status. Med största sannolikhet beror bägge dessa delar på kunskapsnivån som lärarna besitter, vilket naturligtvis skiljer sig från lärare till lärare.
I Sverige klumpar vi ihop dem i stället och antar att alla lärare ska ha en likadan löneökning oavsett prestation och kompetens. Att respektera ett yrke är grundläggande för att höja dess status. Vi kanske kan börja med lärarstudenter, som har valt sitt yrke trots den låga lönen, och ge dem alla förutsättningar för att omvandla sitt engagemang till en bättre skola för alla.
Viktoryia Khromchanka