De partipolitiska principerna om högt skattetryck fick gå före en väl fungerande budgetprocess. Därför stoppade de fyra oppositionspartierna regeringens beslut att höja gränsen för när en löntagare måste betala statlig skatt. Göran Perssons S-regering gjorde flera sådana skattesänkningar i början av 2000-talet för att stimulera den inhemska efterfrågan på varor och tjänster i lågkonjunktur. Nu är hans partikamrater emot.
Oppositionens budskap är tydligt. Den som lyckas höja sin inkomst till drygt 36 000 kronor i månaden ska inte kunna vinna så mycket på det. Marginalerna för en miljon löntagare ska vara smalare. Något annat hade krävt egen majoritet för Allianspartierna.
Den striden är en bisak. Garantin för en enhetlig budgetprocess för svensk ekonomis bästa är nu historia. De fyra samverkande partierna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, bär ansvar för detta. Det som säkrade styrkan i statens ekonomi under 90-talskrisens värsta följdverkningar, är inte längre är intakt.
De rödgröna har dessutom visat att de är redo att samarbeta med Sverigedemokraterna om det handlar om att stoppa skattesänkningar. Alla gamla löften är satta ur spel. Den som söker en föraning om vad en rödgrön regering skulle innebära har nu fått det; möjligen kan det bli mer i bidrag, men mer i plånboken efter skatt är uteslutet. Kampen för att ha världens högsta marginalskatter är viktigare än budgetprocessens hållbarhet.
Det har skällts på talmannen Per Westerberg för att han stoppade den första voteringen om skattesänkningen. Men han gjorde rätt. Han följde de utredningar som talmannens expertis hade lagt fram. Hans uppdrag var då att skicka frågan till konstitutionsutskottet. KU:s fyra oppositionspartier markerade att det fanns en majoritet för att rösta ändå. Därmed var samförståndet om hur budgetlagen ska vårdas brutet, med riksdagens röstsiffror 159-156. Vänsterpartiet har aldrig tyckt att den tidigare ordningen var bra och Sverigedemokraterna är säkert bara lyckliga över att ha fått ett avgörande inflytande över en budgetpost. Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör det med öppna ögon och kan inte skylla ifrån sig.
Följdeffekten är given, i fortsättningen är det fritt fram att ändra minoritetsregeringars beslut att höja bidrag eller sänka skatter. Samtliga utgifter i statsbudgeten kan plockas ned i smådelar och förändras. Spelplanen ritas om.
Centerpartiet, som anser att Socialdemokraterna har svikit det gamla handslaget mellan partierna, säger att Centern inte tänker ägna sig åt sådant som oppositionen nu gör. Det må låta ridderligt, men blocköverskridande överenskommelser fungerar bara så länge båda sidor hedrar dessa. Skapas det ny praxis, gäller den. Handsken är kastad.