Det är inte helt enkelt att vara socialdemokrat just nu. Partiet har tappat i de senaste opinionsmätningarna och det har varit stökigt att försöka sy ihop vallöften via samarbetet med Miljöpartiet. Två av de viktigaste frågorna i valet var riktade till unga, 90-dagarsgarantin och traineeplatser. Dessa har visat sig vara betydligt svårare att få till än vad Socialdemokraterna förmodligen hade hoppats på. Ytterst är alla vallöften beroende av att de utförs ute i vardagen, av lokalpolitiker och tjänstemän, som i sin tur ska känna att de har tid och budget att hantera nya påbud. De utlovade traineejobben blir allt färre varje gång som regeringen tar upp dem.
Det är svårt att inte bli misstänksam och dra slutsatsen att Socialdemokraterna gick till val på så breda, oklara löften som möjligt. Att det praktiska utförandet inte började undersökas förrän efter man hade satt sig i regeringsställning. Att dra in lagen om valfrihet inom primärvården var exempelvis ett förslag som fick backning och tvingades dras tillbaka för att det var så dåligt skrivet. Den form på traineejobben som först var tänkt mötte starkt motstånd från närstående, som facket Kommunal, och fick också göras om. Rot-avdraget sänktes trots att Socialdemokraterna sade något helt annat före valet.
Den här rörigheten verkar inte ha imponerat på medborgarna. Tidigare har partiet gjort ett bra jobb med att låta vänster men att styra pragmatiskt. Det är solidaritet, röda fanor, internationalen på kongresser och förstamajtåg med tal och plakat. Samtidigt har den mer handfasta politiken varit tämligen näringslivsvänlig och främjat stabilitet med pensionsuppgörelse och skattereform.
Denna gång har det visat sig inte vara lika enkelt. Decemberöverenskommelsen kräver att man håller sig inom sin egen ram. Miljöpartiet trycker på och vill få igenom åtminstone någon fråga för att hålla efter sina allt kinkigare gräsrötter. Vänsterpartiet måste rösta med och vill ha saftiga köttben. Kanske hade Socialdemokraterna verkligen trott att de skulle kunna göra upp med Folkpartiet och Centerpartiet. Kanske tänkte de sig att all politik skulle formas efter att valet var vunnet, att allt det där löser sig. Kanske är det därför S-styret spårade ur så mycket i symboliska utrikesfrågor, allt för att ha någonting att prata om. Reformer har ju i övrigt lyst med sin totala frånvaro.
I morgon kommer åter röda fanor att vaja i förstamajtågen, tal kommer hållas och skandera att man ännu är den eviga oppositionen. Men i åhörarskarorna kommer det säkert stå en och annan folkvald och skruva på sig, nervös inför nästa stökiga förhandlingsrunda. Om S ska få någon ordning på den här mandatperioden börjar tiden rinna ut för dem att ens få upp någon form av styrfart.
Hanna Marie Björklund