Miljöpartiet är inte precis känt för att vara pragmatiker, ofta raka motsatsen. Men när det kommer till spelet om makten i partiet är det uppenbarligen inget akademiskt finlir som gäller.
För alla som har följt utvecklingen sedan Mehmet Kaplan-affären drog igång är det uppenbart att språkröret Gustav Fridolin har varit den som hela tiden försökt försvara och urskulda den avhoppade bostadsministern. Långt mer än vad som kan sägas vara förnuftigt. Språkrörskollegan Åsa Romson har förvisso bidragit med ett märkligt och oövertänkt uttalande, men hon har inte på samma sätt satt sin heder i pant för att förklara bort partikamraters undfallenhet inför islamistiska influenser.
Ändå är det Romson som ska få kicken, om partiets valberedning får bestämma. Det är stenhård personpolitik.
Miljöminister Romson har gjort ett antal insatser under sin ministerperiod som väl kvalificerar henne för ett avslut på språkrörskarriären, men den sparken skulle ha kommit redan i höstas eller kanske till och med månaderna efter regeringstillträdet 2014. Nu blir den kalla handen från valberedningen ett illa dolt försök att få upp värmen kring en Fridolin som på några veckor har rasat ned i en djup trovärdighetskris. Utan någon större självinsikt.
Partiorganisationen väljer – symboliskt nog – att till varje pris backa det manliga språkröret. Valberedningen bedömer nog att krisläget skulle förvärras om båda toppnamnen skulle petas samtidigt. Den ledare som mest kan sägas personifiera partiets identitetskris i relationen mellan feminism och islamism, blir därmed kvar i toppen. Han som exempelvis inte hade förstått att "vissa kvinnor" kunde ta illa upp av att särbehandlas efter kön i mötet med partikamraters religiöst motiverade starkt patriarkala värderingar. Blir inte detta föremål för en stenhård debatt på kongressen nästa vecka vore det närmast obegripligt.
Att Åsa Romson i slutänden får gå är inte svårt att förstå. Hon har förlorat så mycket förtroende, även internt. Egna felgrepp, bristande allmänbildning och politisk fumlighet har grävt ett allt djupare dike som till slut var omöjligt att ta sig upp ur. Som miljöminister blir Åsa Romson en parentes. Eftersom inget nytt språkrör är valt än väntar statsminister Stefan Löfven (S) nog med att utse hennes ersättare till efter MP-kongressen, om nu inte osämjan mellan regeringspartierna når nya höjder.
Den föreslagna ersättaren som språkrör, Isabella Lövin, har gjort en stabil karriär, först via Europaparlamentet och därefter som biståndsminister. På senare tid har hon inte minst visat prov på förmågan att bita ihop när regeringen iskallt har nyttjat biståndspengar till såväl inhemska migrationskostnader som delfinansiering av Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd. Att Lövin lyfts fram visar hur mycket Miljöpartiet behöver någon som är mer lojal med regeringen än med sitt parti.