Med ett längre försvarstal i form av en debattartikel i Dagens Nyheter försöker Miljöpartiets språkrör Åsa Romson, tillika miljöminister, rädda sin politiska karriär. Det tåget bör rent logiskt ha gått redan i höstas. Om vi nu talar om grundläggande politiska färdigheter som viss fingertoppkänsla, leva som man lär och stå för en någorlunda sansad retorik. Men här spelar fler faktorer tydligen in.
Det är inte svårt att känna med den minister som med tårar i ögonen tvingas svika sina ideal, som i migrationspolitiken. Kruxet är att de svåra avvägningarna ingår i regeringsansvaret. Miljöministern har en gedigen utbildning inom sitt specialämne, men har visat sig sakna mycket av det andra som tunga politiker förväntas ha. Ett klavertramp är en olycka, flera blunders däremot är en kompetensbrist. Skärpta politiker förväntas klara såväl ett snävt perspektiv i sak som en allmänbildad överblick. Förmågan att värdera orden rätt är en av de grundläggande.
När Åsa Romson nu i stället vill rikta fokus på vad som åstadkommits sedan regeringstillträdet är det med en väl friserad lista. Uppenbara felgrepp – den svindyra byggpausen för Förbifart Stockholm, märkliga skattehöjningar på förnybar el och miljövänliga fordonsbränslen – glöms noga bort.
Miljöpartiets anpassning till regeringsarbete har försvårats av statsminister Stefan Löfvens oerfarenhet av politikens strategiska spelplaner. Typexemplet är den märkliga presskonferensen vid Mehmet Kaplans avgång där Löfven tvingades orera om en "samlad bedömning". En mer erfaren eller slug ledare hade aldrig sålt sig till sådan tragikomik.
Det som däremot bör störa Åsa Romson är att det kan bli så att hon får betala priset för partiets haveri i relationen till islamism och relativiserad jämställdhet. Detta kan inte sägas vara Romsons direkta ansvar. Det som kan läggas henne till last är att hon – lika lite som språkrörskollegan Gustav Fridolin – verkar ha insett hur det rent värderingsmässigt skavde med att försvara partikollegor som inte tog tydligt avstånd från islamismen som politisk idé.
Ska någon bära hundhuvudet för MP:s oförmåga att hålla armlängds avstånd till politisk-religiös aktivism så är det utbildningsministern. Han som in i det längsta vägrade förstå att bostadsministerns tid i regeringen var slut. Han som ägnade stor kraft åt att relativisera kritiken hellre än att ta frågorna på allvar. Det var Gustav Fridolins ledarskap som körde rejält på grund. Detta på ett sätt som inte alls överensstämmer med auran av ett politiskt underbarn. Det borde oroa Miljöpartiets valberedning mer än vad vi utåt har sett.
Oavsett vilket bör miljöministerns framtid i regeringen hänga på en skör tråd. Det som Åsa Romson kan hoppas på är att partiets gräsrötter drar slutsatsen att hennes avgång enbart skulle försvaga bilden av partiet ytterligare.