Det är ett välregisserat drama som spelas upp på Krimhalvön. Rollbesatt och regisserat av Rysslands president Vladimir Putin och den statsledning som bejakar ockupationen av ukrainsk mark.
Omvärlden reagerade med upprördhet på självständighetsförklaringen från den Rysslandsstödda regimen på Krim. Utrikesminister Carl Bildt döpte det till "en politisk show för att ge ett legitimt ansikte till en rysk ockupation". Folkomröstningen bröt mot den ukrainska konstitutionen – och bör förkastas.
På andra sidan finns en rysk logik. Enligt den är det självklart att de rysktalande på halvön, som tillhörde den ryska delen av Sovjet före 1954, när en daglig längtan efter moder Ryssland. Lägg därtill att den ryska flottbasen har ett oerhört strategiskt och säkerhetspolitiskt värde för ledningen i Kreml. I de översvallande positiva reaktioner som kommer från parlamentet i Ryssland förenas nationalistiskt, sovjetiskt och imperialistiskt tankegods.
Det vi ser är, på många sätt, en rysk version av en ökänd argumentation. Sudetenland kallades de tyskspråkiga områden i dåvarande Tjeckoslovakien som avträddes till Hitlertyskland vid överenskommelsen i München 1938. För nazisterna var det självklart att alla tysktalande skulle ingå i ett folk, ett rike och med en ledare. Omvärlden velade och backade, med den brittiske premiärministern Neville Chamberlains famösa hopp om "fred i vår tid".
Ingen söker väpnad konflikt på Krimhalvön, men Ryssland vandrar på en mycket slak lina. Ingen enskild stat har rätt till områden i andra länder, oavsett vilket språk som talas där. Föreställningen med folkromröstning bekräftar den ryska taktiken att alla områden med etniska ryssar ses som legitima skäl för rysk intervention.
Från EU:s och från USA:s sida kommer nu de första sanktionerna. Konfliktnivån höjs. Ryssland ska pressas att dra tillbaka sina maskerade trupper. Krimhalvöns framtid ska formas på demokratisk väg. Samtidigt är sanktioner tveeggade verktyg. Stater med omfattande Rysslandshandel, som exempelvis Finland, vill i det längsta undvika att skada det dagliga ekonomiska utbytet. I stället blir det enskilda makthavare, politiker och militärer, som sanktionerna riktas mot. Mer omfattande begränsningar av ekonomiskt utbyte får vänta.
Kan ryske presidenten Vladimir Putin ha kalkylerat med detta? Att ett inte helt enigt EU och ett USA med begränsat engagemang skulle inte sätta stora hinder i vägen för en rysk expansion på Ukrainas bekostnad?
EU och USA:s diplomatiska svar på det ryska maktspråket måste ha skärpa nog att sätta stopp. Skådespelet på Krimhalvön riskerar annars att bekräfta ett sätt att lägga beslag på andra staters territorium. Det vänder upp och ned på internationella överenskommelser om staters suveränitet. Europa har sett delar av den putinska pjäsen förut. Den har inget lyckligt slut.